NYSKRIVET
4 dagar sedan
lördag 7 november 2009
lördag 31 oktober 2009
UVERTYR
Sanningskravet är absolut.
Den absoluta sanningen föreligger, den finns där, inför våra ögon.
Nu återstår: att separera Dröm och Vaka.
Det är hur enkelt som helst. Det är bara att öppna ögonen. Då är man i Sanning. Man är frisk.
Annars: då är man i vanföreställning. Man är sjuk.
Och så enkelt är det.
Flygplanet exploderar när som helst. Då rycker man genast i katapultstolens utlösningsspak, och så är man räddad.
Antingen eller. Nu. Omedelbart. Det finns inte tid för annat.
Den absoluta sanningen föreligger, den finns där, inför våra ögon.
Nu återstår: att separera Dröm och Vaka.
Det är hur enkelt som helst. Det är bara att öppna ögonen. Då är man i Sanning. Man är frisk.
Annars: då är man i vanföreställning. Man är sjuk.
Och så enkelt är det.
Flygplanet exploderar när som helst. Då rycker man genast i katapultstolens utlösningsspak, och så är man räddad.
Antingen eller. Nu. Omedelbart. Det finns inte tid för annat.
torsdag 15 oktober 2009
Fria Anteckningar
1. Bhagavad Gita är antingen krigarstammens heliga bok, eller ingenting alls.
2. Inget tempel utan stam, ingen stam utan tempel.
3. Vi må bli som barn på nytt, säger Jesus. Barnet är framför allt nyfiket. Vi var alla vetenskapsmän i mycket späda år. Vi utforskade Mahavishnus yttre gestalt. Det skulle vi aldrig ha slutat med.
4. Det Andra tillståndet, tijasan, är överlägset, omätligt vackert. Priset för att komma dit är förtvivlan, den fruktansvärdaste av alla sinnesförfattningar.
5. Den Stora Vibrationen Underifrån befriar oss från all orenhet och vi sträcker våra armar uppåt som Gora Nitai.
6. Kurukhsetra. Krigets symfoniska skönhet. En gång var jag där.
7. En ljusbro över hela världens natt förbinder Vedans och Torans heliga stamkonfederationer.
8. Den yttersta sanningen handlar INTE om Prabuphada, kor och grönsaker. Fromhetsnitens självändamål tjänar till förglömmelse, förkrympthet och petitess. Den är således helt värdelös.
9. Försakelsen är frihetens nyckel. Därtill behöves ett lyckligt äktenskap mellan tantran och vedan. Krishna och Radha skall vara oskiljaktiga.
10. Sann förening saknar aldrig spänning.
11. I den mån du rädes Döden är du ateist.
12. Hängivenhet kräver fullständig överlägsenhet. Tro och Vetande skall löpa absolut parallellt. Vi måste krossa obskurantismen. Religion och Vetenskap skall vara Ett och Odelbart.
13. Tvivel ger inte Livskraft. Det gör bara Tro. Tron måste bli immun mot Tvivel. Det kan bara ske genom öppenhet, vetande och konfrontation. Verklighetsflykt är Döden.
14. Vi måste göra oss oberoende av teknologin. Vi måste ha snabbast möjliga teknologiska framsteg. Teknologi skall vara Gudstjänst och inget annat.
15. "7.1 Vad kan man uppnå genom att utöva Krishnamedveten yoga? Kunskap om allting. s302" Att kunskap om allting kan ernås genom diverse rituella övningar enligt "regelboken" faller på sin egen orimlighet och är direkt motsagt i BhG 18.66, eftersom vi ju då uppenbart har grundat "en religion bland andra". Utsagan måste därför anses ge en stipulativ defin ition på vad krishnayoga egentligen ÄR: det inkluderar tillähgnelse av all kunskapstillägnelse överhuvud taget. Jag anser detta glasklart, varigenom allt slags världsförnekelse ännu en gång är motsagd på skarpast möjliga sätt. Tolkningar som strider mot denna enkla logig får avfärdas som charlataneri. Helt klart. Härmed är på logiskt tvingande sätt utsagt, att det andliga studiet (Mahavishnus inre gestalt) måste åtfäljas parallellt med v ärldsstudium (Mahavishnus yttregestalt). Endast Överlägsenhet är tillfyllest!
16. Bhagavad Gita skiljer knivskarpt mellan världens ordning och andens ordning. Den som inte tillägnar sig BÅDA aspekterna begriper överhuvud taget ingenting av denna heligaste Bok. Andens ordning är plattformen för aktivast möjliga deltagande. Att hävda andens ordning som tillrådlig verklighetsflykt är uppenbart bara Arjunas svaghet EN GÅNG TILL, och således DIREKT motsatt Krishnas glasklara budskap. För att förstå detta, krävs att man håller två tankar i huvudet samtidigt. Den förmågan besitter synnerlgen få människor: den naturliga brahminklassen.
17. En del dårar hävdar någonting de kallar "vaishnava" med 1. järnhård insistans på riter och formaliteter och 2. totalt ignorerande av de glasklart uttalade väsentligheterna i den Bok de sålunda falskeligen åberopar som Högsta Auktoritet. Det är en Religion bland andra, byggd på vidskepelse och obsession. Den villfarelsen är hurklart som hest vederlagd i BhG 2.52 och BhG 18.66 (dvs. om dessa verser betyder någonting överhuvud taget) och skall alltså överhuvud taget inte tas på allvar. En del "vaishnaviska" kännetecken kan anammas som markör, det är värdet av det, och ingenting annat. Äkta Andlighet handlar INTE om att skaffa sig en mental stödkorsett i form av ett "terapeuttiskt rollspel" med åtföljande "gruppkänsla" och "identitet". Sådant anstår primitiva människor - naturliga shudras - men INTE de Upplysta Få, devs. den naturligt givna brahminkasten.
18. Bhagavad Gitas första kapitel ger oss en symboliskt representativ situation. Livet är fundamentalt en kamp, där det gäller att segra. För att kunna segra måste mnan ha rött syn på tillvaron, och denna förklaras genom hela boken. Inledningskapitlet är allts´å ICKE¤ en tillfällig omständighet, som man kan nbortse ifrån in läsförståelsen. Gör man detta misstag missar man alltihop och hamnar i meningslös världsfrånvändhet.
19. Den sociala frågan. I dagens glo´balt integrerade värld faller nationalstaterna och välfärdssamhällena obönhörligt samman, och det blir strid på kniven mellan olika grupper i samhället överallt. Då måste människorna organisera sig själva i nya sammanslutningar. Det sker underifrån genom en tribaliseringsprocess enligt människornas fundamentala sociala instinkter. Stammar bildas. För att vinna styrka söker de högre världen. Den allmänna knappheten och de skärpta motsättningen leder i princip till allas konflikt med alla. Den sociala fred vi hade fölr några årtionden sedan är borta och kommer aldrig tillbaka. Den stam kommer att segra, som besitter den fulla Sanningen. Detta är Bhagavad Gitas sociala och politiska aspekt. De´n segrande stammen måste attrahera de intelligentaste människornja. Intelligens är den dygd Bhagavad Gita, till skillnad från Bibeln, som sprider åtskillig villfarelse, värdesätter högst.
20. Bhagavad Gita gör rent hus med den absurda humanistiska dogmen om "alla människors lika värde". Den floskeln är föär övrigt ett hån med tanke på de enorma inkomstklyftorna vi har. Om alla är lika värde skall vi alla ha samma inkomst, annars är det bara skitprat, inte sant.
21. Gud och Sex är två sidor av samma sak, "The Force."
22. Djurens parningsritualer är religionens naturliga ursprung.
23. Det är ingen tillfällighet att jordens alla stora religioner är sexuellt re4striktiva.
24. Att sexuell restriktion är Naturens Ordning bevisas av HIV-epidemin, som jag betraktar som teofani och uttryck för Den Högstes vrede.
25. Det gäller att tikll varje pris övervinna sin egen könsdrift. På denna punkt är Nya Testamentet och Bhagavad Gita eniga.
26. Bibeln talar om Tro, Bhagavad Gita om Hängivenhet. Skillnaden är att Bhagavad Gita betonar Intelligensen som Hängivenhetens främsta understöd, medan Nya Testamentet i stället betonar Kärleken. Bhagavad Gita är kall och Nya Testamentet varmt.
27. Hängivenhet är Befrielsens nyckel. Hängivenhet är en konkret sinnesförfattning. Masn måste försöka göra sin Hängivenhet ännu starkare än sin könsdrift. Medlet är sublimering. Med olka metoder omvandlar man sin sexualitet i Hängivenhet, The Force. I jest DETTA, och inget annat, ligger riternas berättigande. härav förstår vi den sanna naturen och det sanna värdet av Shrila Prabhupadas gärning och lära. Vi skall absolut INTE göra det fundamentalistiska kategorimisstaget att tolka Imperativ som Proposition.
28. Bibeln är en dunkelt inspirerad text, där gudomsljus medieras i många speglar. Bhagavad Gita är egendomligt koncis och exakt, skenbart motsägelsefull, och kräver ett ytterst noggrant närstudium. Då framträder em komplext finstämd logisk struktur, där de skenbart osammanhängande tankeelementen sammanfogas i en överraskande helhetsbild, såsom ett pussel.
29. Bhagavad Gita har en särdeles intressant delaspekt i sitt svar på den eviga frågan: Vem Är Jag? Det är alltså denna entitet som reinkarneras. Det är inte så lätt att komma åt Den Atomiska Andesjälen genom filosofisk spekulation, varför jag prövar en empirisk ansats i psykiatriskt perspektiv. För den människa som ansätts av demoner gäller det att finna den del av det konkreta självet som är immunt mot demoni. Sjukdomsinsikt, helt enkelt! Att genomskåda sina egna känslor och impulser alltmer exakt. Den instans som gör detta är förnuftet, som är lokaliserat i cortex, och som hjärnan såsom självorganiserande system måste göra överordnad djupare liggande delar, framför allt amygdala. Bhagavad Lokaliserar den atomiska andesjälen till hjärtat, något som faktiskt har en del empiriskt stöd i uppdaterad forskning på bl a hjärttransplantationer, vilket kastar ljus över den ab strusa reinkarnationsläran. Det kristna begreppet Ande är egentligen synonymt, men någon teologisk utredning härom känner jag inte till. Teoretiskt kan man tänka sig att cortex utgör någon form av organiserande relästation för impulser från den atomiska andesjälen i hjärtat.
30. Kapitel 2 i Bhagavad Gita varnar gång på gång på gång för verklighetsflykt, sentimentalism och pacifism. Det är motiverat, eftersom senare kapitel i boken för den insiktslöse skenbart sybes motsäga budskapet i kap 2 och därmed ta överhanden, varvid ödeläggande missförstånd uppstår och Krishnas budskap går förlorat som helhet. Man måste skilja på sankyhan och yogan, på verklghetens inre och yttre, och noggrant förstå hur de hänger samman och betingar varandra. Då upplöser sig den skenbara motsägelsen, men flertalet människor saknar intelligens för att förstå dialektiken. Det är en uppgift för den naturligt givna brahminkasten, som behöver formeras i en operativ samhällsform: varnasraman.
31. Det där med "prabuphada, kor och grönsaker" kan för all del tänkas göra taktiskt nyttig tjänst som vilseledare och täckmantel. Det kan onekligen ha sina fördelar i en ond värld, att framstå som harmlöst svärmeri utan djupare mening och relevans för den tillvaro människorna faktiskt har.
32. Helt klart är att Hängivenhet måste ge något slags personlig vinst i form av förbättrad livskvalitet; det utlovas i Bhagavad Gita. Men då krävs real tjänst. Det är här den kritiska punkten ligger. Om vi skall avstå från fruktbärande handling. Risken är då att man lockas in i ett rituellt hokuspokus, och INBILLAR sig själv att man är lycklig, medan man i själva verket har fallit offer för en pompös kvasifilosofi, som helt enkelt faller ihop till självbedrägeriet Surt Sa Räven Om Rönnbären. Jag vet inte riktigt hur detta dilemma skall lösas. Krishnatron behöver en vitamindos av framgångsteologi, om vi får uttrycka det så. Man kan inte i all oändlighet glädjas åt en diffus förväntan, det måste komma INFRIELSE inom rimlig tid. Annars är det bara cerebrationer alltihop.
33. Somliga hävdar att Bhagavad Gita är helig skrift för "Vaishnava". Men det är solklart en religion och alltså lika solklart motsagt i BhG 18.66. Härav följer att "vaishnava" är en villolära. Jag har härmed avslöjat en illusion genom filosofisk analys.
34. Världen är maya, illusion. Det vi möter i sinnevärlden, möter vi ofrånkomligen i nuet. Vad som har förevarit i det förflutna, kan vi inte erfara direkt. Det förflutna är inbäddat i nuet i form av i nuet aktiva erinranden, och slutsatser från vissa regelbundenheter som vi konstaterar i nuet; och allt detta är illusion. Vi tillgodogör oss läran genom våra sinneserfarenheter, vi hör en föreläsning, vi läser Bhagavad Gita, men allt detta är alltså i sig maya, och kan omöjligt ge en tillfredsställande säkerhet. Den som hävdar något annat motsäger logiskt sig självb, och befinner sig därför i villfarelse. Denna kan vara mer eller mindre elakartad.
35. Betrakta följande ujtsaga: "Den som på detta sätt korrekt förstår Prabhuphadas lära måste per definition anses vara den följande i lärjungesuccessionen. Härav följer, att jag, Viktor, är nästa namn i lärjungesuccessionen. Jag är Herren Krishnas auktoriserade lärjunge. Genom mig, och ingen annan, kan man närma sig Herren Krishna på ett socialt organiserat sätt, dvs. för lärotillägnelse med intersubjektiv giltighet. I fråga om privat uppenbarelse kan man inte säga någonting bestämt."
36. Med hjälp av kraftdroger kan man onekligen expandera sitt medvetande. Haschisch är effektivt, men samtidigt mycket farligt. Dess verkan på centrala nervsystemet är irreversibel. Den rökörten skall begagnas med största måtta fram till en viss gräns, enbart för medvetandeexpansion och aldrig som njutningsmedel för njutningens egen skull, aldrig någonsin i samband med alkoholintag, och när den centralnervösa mättnadsgraden uppnåtts, skall man i princip avsluta bruket. Antidepre4ssiva medel är nyttiga och oskadliga också på lång sikt, men de kan ge en alltför optimistisk inställning som grumlar omdömet, varför man skall vara försiktig och observant på sig själv. Ovärderlig andlig kunskap kan erhållas med hjälp av neuroleptika, vars bruk dock är oerhört plågsamt. Själv förflyttades jag till Kurukshetra med hjälp av drogen Haldol. Att rekommendera är även det lugnande och ytterst balanserande medlet Ergenyl, som effektivt förhindrar tankeflykt, stormiga känslor och svärmisk hänryckning. Det är den enda kraftdrog jag begagnar just nu. Lättdroger som kaffe och tobak är föga problematiska för det andliga livet och har vissa medicinalt värdefulla egenskaper.
37. Bara en slutsats är möjlig. Både ateism och religion är felaktiga i slutänden. Det rätta är ett tredje som inte har något vedertaget namn. Hängivenhet ligger kanske närmast.
38. Det finns ingenting som tyder på att Bhagavad Gita skulle vara sann historia. Bhagavad Gitav är mytologi. Därav följer inte att boken är sanningslös eller utan transcendentalt ursprung. Det följer att den skall förstås symboliskt och INTE bokstavligt i stora delar. Människor som inte kan skilja på metaforens sakled och bildled befinner sig i Okunnighetens kvalitet.
39. Lova runt och hålla tunt. Sådan är religionen. Det är ingen måtta på vad som utlovas! Vad levereras? Tomma ord och bleka drömmar. Åt helvete med religionen.
40. Vad är sanning? Hur vet man att man vet? Bara fyra saker är jag säker på: att Gud finns, och att sexualitet är till för fortplantning och INGENTING annat, att det goda är liv och det onda död, och att gudskunskap är världskunskap. Allt annat är ad libitum. Adiafora.
41. Min behandling bygger på Krishnarörelsens utgåva "Bhagavad Gita som den är". Det är en tvivelaktig undertitel. Shrila Braphupadas betydligt mer omfattande innebördsförklaring är ju uppenbart en mycket långtgående vidareutveckling, specificering och insnävning av den kortfattade grundtexten. Anspråket att "Bhagavad Gita som den är" skulle referera till de båda texterna sammansmälta till en helhet är kort sagt absurt och skall utan vidare avfärdas. Det rör sig helt klart om två skilda texter, som skall beaktas och behandlas var för sig.
42. Målet för denna behandling är religiöst, dvs. finna en Yttersta Sanning. Det är perspektivet som bestämmer vår läsning av Bhagavad Gita och andra texter. Då är uppgiften att värdera hur lånbg på vägen Bhagavad Gita bär som ren text. Intresset är alltså inte i första hand att avgöra vad textens författare egentligen menade, och inte heller att harmoniera den med en på förhand given livsåskådning av mer bestämt slag. Följaktligen läser vi först vad som faktiskt står i texten. I andra led försöker vi separera denna grunbdbetydelse från tänkbara rimliga och nära till hands liggande symboliska tolkningar, som gör texten så allmängiltig som möjligt, dvs. tillämplig för alla tider och alla förhållanden. Denna tvåskiktade läsart ger oss en tolkning, som vi sedan prövar kritiskt för att avgöra hur pass väl den besvarar våra djupaste livsfrågor.
43. En Helig Skrift måste vara så allmängiltig som möjligt. Dess budskap måste stå fritt från stämningsfulla betraktelser som inskränker denna allmängiltighet, som behagfullt svärmeri för det indiska etc. Den måste gälla lika för alla kulturer, alla stämningsvärldar, alla sinnesstämningar, alla erfarenhetssfärer, alla civilisationer och alla personliga intressen och mentaliteter.
44. Sådär, nu har jag fått upp ögonen för bedrägeriet. Bhagavad Gita är till sitt väsen en radikalt antireligiös skrift. Den säger att religion är avgudadyrkan och som sådan oförenlig med den sanne guden. Arjunas blödighet representerar den typiska religiösa känslosamhet som i dagens läge kolporteras ut av kristendomens efterapare och charlataner. De ältrar alla samma meningslösa ord: "kärlek kärlek kärlek" som en sliskig karamell utan allt näringsinnehåll. Tomma ord. Lovebombingtricket är fölr billigt och primitivt för att bita på en ärrad religionsveteran som mig. Det är bara modernt frimickel i ny förklädnad och har ingenting med autentisk vedanta att skaffa. Det är bara en förevändning att svika sitt ansvar, sin föreskrivna plikt och sina vapenbröder och desertera från Kuruukshetra. Några av dem påstår sig följa Krishna. De gör de inte. De följer Arjuna. De lurar säkert sig själva. Mig duperar de ej. Jag måste bryta all kontakt med dem och gå vidare ensam. Jag är förblir troende, och trosfrågor förblir en oas där jag måste visa absolut sannfärdighet. I allt annat kan jag agera taktiskt, men ICKE i detta.
45. Av särskilt intresse är medvetandets högsta tillstånd och dess moraliska konsekvenser.
34. Världen är maya, illusion. Det vi möter i sinnevärlden, möter vi ofrånkomligen i nuet. Vad som har förevarit i det förflutna, kan vi inte erfara direkt. Det förflutna är inbäddat i nuet i form av i nuet aktiva erinranden, och slutsatser från vissa regelbundenheter som vi konstaterar i nuet; och allt detta är illusion. Vi tillgodogör oss läran genom våra sinneserfarenheter, vi hör en föreläsning, vi läser Bhagavad Gita, men allt detta är alltså i sig maya, och kan omöjligt ge en tillfredsställande säkerhet. Den som hävdar något annat motsäger logiskt sig självb, och befinner sig därför i villfarelse. Denna kan vara mer eller mindre elakartad.
35. Betrakta följande ujtsaga: "Den som på detta sätt korrekt förstår Prabhuphadas lära måste per definition anses vara den följande i lärjungesuccessionen. Härav följer, att jag, Viktor, är nästa namn i lärjungesuccessionen. Jag är Herren Krishnas auktoriserade lärjunge. Genom mig, och ingen annan, kan man närma sig Herren Krishna på ett socialt organiserat sätt, dvs. för lärotillägnelse med intersubjektiv giltighet. I fråga om privat uppenbarelse kan man inte säga någonting bestämt."
36. Med hjälp av kraftdroger kan man onekligen expandera sitt medvetande. Haschisch är effektivt, men samtidigt mycket farligt. Dess verkan på centrala nervsystemet är irreversibel. Den rökörten skall begagnas med största måtta fram till en viss gräns, enbart för medvetandeexpansion och aldrig som njutningsmedel för njutningens egen skull, aldrig någonsin i samband med alkoholintag, och när den centralnervösa mättnadsgraden uppnåtts, skall man i princip avsluta bruket. Antidepre4ssiva medel är nyttiga och oskadliga också på lång sikt, men de kan ge en alltför optimistisk inställning som grumlar omdömet, varför man skall vara försiktig och observant på sig själv. Ovärderlig andlig kunskap kan erhållas med hjälp av neuroleptika, vars bruk dock är oerhört plågsamt. Själv förflyttades jag till Kurukshetra med hjälp av drogen Haldol. Att rekommendera är även det lugnande och ytterst balanserande medlet Ergenyl, som effektivt förhindrar tankeflykt, stormiga känslor och svärmisk hänryckning. Det är den enda kraftdrog jag begagnar just nu. Lättdroger som kaffe och tobak är föga problematiska för det andliga livet och har vissa medicinalt värdefulla egenskaper.
37. Bara en slutsats är möjlig. Både ateism och religion är felaktiga i slutänden. Det rätta är ett tredje som inte har något vedertaget namn. Hängivenhet ligger kanske närmast.
38. Det finns ingenting som tyder på att Bhagavad Gita skulle vara sann historia. Bhagavad Gitav är mytologi. Därav följer inte att boken är sanningslös eller utan transcendentalt ursprung. Det följer att den skall förstås symboliskt och INTE bokstavligt i stora delar. Människor som inte kan skilja på metaforens sakled och bildled befinner sig i Okunnighetens kvalitet.
39. Lova runt och hålla tunt. Sådan är religionen. Det är ingen måtta på vad som utlovas! Vad levereras? Tomma ord och bleka drömmar. Åt helvete med religionen.
40. Vad är sanning? Hur vet man att man vet? Bara fyra saker är jag säker på: att Gud finns, och att sexualitet är till för fortplantning och INGENTING annat, att det goda är liv och det onda död, och att gudskunskap är världskunskap. Allt annat är ad libitum. Adiafora.
41. Min behandling bygger på Krishnarörelsens utgåva "Bhagavad Gita som den är". Det är en tvivelaktig undertitel. Shrila Braphupadas betydligt mer omfattande innebördsförklaring är ju uppenbart en mycket långtgående vidareutveckling, specificering och insnävning av den kortfattade grundtexten. Anspråket att "Bhagavad Gita som den är" skulle referera till de båda texterna sammansmälta till en helhet är kort sagt absurt och skall utan vidare avfärdas. Det rör sig helt klart om två skilda texter, som skall beaktas och behandlas var för sig.
42. Målet för denna behandling är religiöst, dvs. finna en Yttersta Sanning. Det är perspektivet som bestämmer vår läsning av Bhagavad Gita och andra texter. Då är uppgiften att värdera hur lånbg på vägen Bhagavad Gita bär som ren text. Intresset är alltså inte i första hand att avgöra vad textens författare egentligen menade, och inte heller att harmoniera den med en på förhand given livsåskådning av mer bestämt slag. Följaktligen läser vi först vad som faktiskt står i texten. I andra led försöker vi separera denna grunbdbetydelse från tänkbara rimliga och nära till hands liggande symboliska tolkningar, som gör texten så allmängiltig som möjligt, dvs. tillämplig för alla tider och alla förhållanden. Denna tvåskiktade läsart ger oss en tolkning, som vi sedan prövar kritiskt för att avgöra hur pass väl den besvarar våra djupaste livsfrågor.
43. En Helig Skrift måste vara så allmängiltig som möjligt. Dess budskap måste stå fritt från stämningsfulla betraktelser som inskränker denna allmängiltighet, som behagfullt svärmeri för det indiska etc. Den måste gälla lika för alla kulturer, alla stämningsvärldar, alla sinnesstämningar, alla erfarenhetssfärer, alla civilisationer och alla personliga intressen och mentaliteter.
44. Sådär, nu har jag fått upp ögonen för bedrägeriet. Bhagavad Gita är till sitt väsen en radikalt antireligiös skrift. Den säger att religion är avgudadyrkan och som sådan oförenlig med den sanne guden. Arjunas blödighet representerar den typiska religiösa känslosamhet som i dagens läge kolporteras ut av kristendomens efterapare och charlataner. De ältrar alla samma meningslösa ord: "kärlek kärlek kärlek" som en sliskig karamell utan allt näringsinnehåll. Tomma ord. Lovebombingtricket är fölr billigt och primitivt för att bita på en ärrad religionsveteran som mig. Det är bara modernt frimickel i ny förklädnad och har ingenting med autentisk vedanta att skaffa. Det är bara en förevändning att svika sitt ansvar, sin föreskrivna plikt och sina vapenbröder och desertera från Kuruukshetra. Några av dem påstår sig följa Krishna. De gör de inte. De följer Arjuna. De lurar säkert sig själva. Mig duperar de ej. Jag måste bryta all kontakt med dem och gå vidare ensam. Jag är förblir troende, och trosfrågor förblir en oas där jag måste visa absolut sannfärdighet. I allt annat kan jag agera taktiskt, men ICKE i detta.
45. Av särskilt intresse är medvetandets högsta tillstånd och dess moraliska konsekvenser.
Bhagavad Gita
KAPITEL 1. PÅ KURUKSHETRAS SLAGFÄLT
BhG 1.1 Dhritarasastra sade: Vad gjorde mina och Pandus söner, efter att ha samlats på pilgrimsorten Kuruksetra, i önskan att kriga? Omedelbart inkastade i en bestämd konkret situation inleder vi vår tillägnelse av kunskap. Vi är här: och vi har krig i våra hjärtan. Eller inte? Arjuna tvekar, som vi skall se.
BhG 1.2 Sanjaya sade: O konung! Efter att ha skådat den armé som av Pandus söner uppställts i militär slagordning, gick kund Durodhyana till sin lärare och talade följande ord: Det omedelbara anslaget innehåller mycken symbolik. Vi står inför ett fältslag. Så kan livet med fördel betraktas i varje ögonblick. Nu tar fiendens ledare till orda.
BhG 1.3 O mästare! se Pandus söners mäktiga armé, så skickligt uppställd av din intelligente lärjunge, Drupadas son! Vi föreställer oss att vi tillhlör en stark och välorganiserad kamporganisation. Vilka svårigheter kan hota oss? Inre svaghet...? - Implicit äör sekterism vederlagd. Sekterismen kan omöjligt samla "en mäktig armé".
BhG 1.4 Här i denna armé finns många hjältemodiga bågskyttar, jämställda med Bhima och Arjuna. De är stora kämpar, såsom Yuyudhana, Virata och Drupada. På vår sida står starka krafter och aktörer. Identifiera dem! Först har vi bågskyttar, som bekämpar fienden på distans.
BhG 1.5 Här finns också stora, hjältemodiga och kraftfulla krigare som Dhristaketu, Cekitande, Kasiraja, Purujit, Kuntibhoja och Tjaibya. Alla kämpar och alla vapen behövs.
BhG 1.6 Här finns den mäktige Yudharamyu, den mycket kraftfulle Uttamaua, Subharadras son samt Draupadis söner. Alla dessa kämpar är stora vagnskrigare. Resursstarka vapenbröder krävs.
BhG 1.2 Sanjaya sade: O konung! Efter att ha skådat den armé som av Pandus söner uppställts i militär slagordning, gick kund Durodhyana till sin lärare och talade följande ord: Det omedelbara anslaget innehåller mycken symbolik. Vi står inför ett fältslag. Så kan livet med fördel betraktas i varje ögonblick. Nu tar fiendens ledare till orda.
BhG 1.3 O mästare! se Pandus söners mäktiga armé, så skickligt uppställd av din intelligente lärjunge, Drupadas son! Vi föreställer oss att vi tillhlör en stark och välorganiserad kamporganisation. Vilka svårigheter kan hota oss? Inre svaghet...? - Implicit äör sekterism vederlagd. Sekterismen kan omöjligt samla "en mäktig armé".
BhG 1.4 Här i denna armé finns många hjältemodiga bågskyttar, jämställda med Bhima och Arjuna. De är stora kämpar, såsom Yuyudhana, Virata och Drupada. På vår sida står starka krafter och aktörer. Identifiera dem! Först har vi bågskyttar, som bekämpar fienden på distans.
BhG 1.5 Här finns också stora, hjältemodiga och kraftfulla krigare som Dhristaketu, Cekitande, Kasiraja, Purujit, Kuntibhoja och Tjaibya. Alla kämpar och alla vapen behövs.
BhG 1.6 Här finns den mäktige Yudharamyu, den mycket kraftfulle Uttamaua, Subharadras son samt Draupadis söner. Alla dessa kämpar är stora vagnskrigare. Resursstarka vapenbröder krävs.
BhG 1.13 Därefter hördes plötsligt alla snäckor, trummor, pukor och horn, och det sammanlagda ljudet var våldsamt. Världen larmar när det drar ihop sig till avgörande händelser. Det skall man ta emot med öppna sinnen utan att låta sig medryckas.
BhG 1.23 Låt mig se vilka som kommit för att kämpa, i sin önskan att glädja Dhritarastras ondskefulle son. En världslig batalj förestår mellan gott och ont. Världens larmande angelägenheter är med andra ord inte likgiltiga för den andligt självförverkligande personen, tvärtom, som Krishna skall förklara; det är sannerligen inte så enkelt!
BhG 1.29 Hela min kropp skakar, och mitt hår reser sig. Min båge, gandiva, faller ur min hand, och min hud hettar. Den obefriade människan överväldigas av världens larm och blir rädd.
BhG 1.40 När ogudaktighet blir framträdande i familjen, o Krishna, depraveras dess kvinnort, och genom att kvinnan förfaller, o Vrishnis ättling, kommer oönskad avkomma. Det är en slående vers, som behöver tänkas över noggrant. En saklig grund relevant för vår tid ger sig ganska enkelt: sexualmoralens upplösning. Bland dagens kvinnor finns enorm perversion. De uppmuntrar på allt sätt ondska och kriminalitet och belönar dessa avvikelser sexuellt. De dränker våra grövsta förbrytare i drivor av kärleksbrev. De parar sig hämningslöst med våldsmän och desperados, varigenom dessas genetiska arvsanlag vidareförs och multipliceras. Innebördsförklaringen meddelar: "Folket är beroende av kvinnans kyskhet och trorhet. Liksom barn har lätt för att vilseledas, har kvinnan lätt för att degraderas." Mycket sant. Jag tror inbte vi behöver bli överdrivet antifeministiska. Innebördsförklaringen avslutar med orden: "Oansvariga män framkallar ockdå äktenskapsbrott, och sålunda översvämmas samhället av oönskade barn, vilket leder till risk för krig och fördärv." Också av män krävs kyskhet och trohet.
KAPITEL 2. SAMMANFATTNING AV BHAGAVAD GITAS INNEHÅLL
BhG 2.1 Sanjaya sade: Då Han såg Arjuna, fylld av medlidande, mycket sorgsen och med ögon fyllda av tårar, talade Madhusadana, Krishna, följande ord. "Materiellt medlidande, sorg och tårar, är tecken på o0kunnighet om det verkliga självet." Kärvt! Krishna är "Madhusudana". Arjuna vill att även missförståndets Demon skall dödas. I sanning ett behov! Missförståndets Demon intalar människorna allt möjligt slags villfarelse..
BhG 2.2 Den Högsta Personliga Guden sade: Min käre Arjuna! Hur har dessa orenheter besmittat dig? De passar inte alls en man som känner livets högre värden. Det leder inte till högre planeter, utan till vanära. Här fördöms den världsfrånvända pacifistiska sekterismen i starkast möjliga ordalag, som omöjligt kan missförstås. Vanäran är förstås en världslig kategori och därmed relativ. Det världsliga måste inbäddas i det andliga. Hur detta hänger ihop är ingalunda lätt att förstå. Att förklara det till synes motsägelsefulla sammanhanget är ämnet för Bhagavad Gita.
BhG 2.3 O Prithas son! Fall inte undan för denna förnedrande vanmakt! Det passar dig inte. Ge upp denna hjärtats lågsinnade vekhet och stig upp, o fiendens gissel! Föregående vers förstärks ytterst eftertryckligt. Man får se upp med den sekteristiska pacifismens villfarelse.
BhG 2.4 Arjuna sade: O fiendens förgörare. o Madhus bane! Hur kan jag i detta slag med mina pilar motattackera män som Bhishma och Dronia som är värda min dyrkan? Det gäller att inpassa den världsliga etiken i ett större sammanhang, inte för att förneka den, utan för att tillämpa den i enlighet med den totala väldsordningen. Då måste man göra sig av med sina illusioner.
BhG 2.5 Det är bättre att leva i denna värld av att tigga än att leva på bekostnad av stora själars liv, vilka är mina lärare. Även om de är giriga, är de tror allt mina överordnade. Om de dödas blir all vår njutning befläckad av blod. Arjuna befinner sig i Godhetens kvalitet, och det är bra, men inte det bästa. Han är osjälvisk, hängiven och uppoffrande, men alltjämt betingad av konventioner. Han har inte transcenderat sin mänskliga begränsning. Han är fången i sitt eget handlingsfält och har ännu inte upptäckt den andesjäl, som skall styra suveränt. Han saknar ännu det högsta, som inte är kärleken, utan Kunskapen.
BhG 2.6 Ej heller vet vi vad som är bäst - att besegra dem eller att besegras av dem. Om vi dödar Dhritarastras söner, kommer vi efteråt inte längre att vilja leva. Ändå står de nu framför oss på detta slagfält. Den som befinner sig i Godhetens kvalitet hotas av handlingsförlamning, då man av missriktad osjälviskhet kan förledas att kasta bort sig själv till ingenting. Men man tillhör varken sig själv eller ingenting. Allt tillhör Krishna, och till Krishna skall det åter offras.
BhG 2.7 Nu är jag förvirrad över vad som är min plikt, och jag har förlorat all fattning på grund av småsinthet. I detta läge ber jag dig att klart tala om vad som är bäst för mig. Nu är jag Din lärjunge och en själ underkastad Dig. Undervisa mig! Arjuna har råkat i en skarp och motsägelsefull situation, där han inte kan orientera sig på den värdegrund han känner. Han är hjälplös. Här förändras på Arjunas initiativ relationen mellan honom och Krishna. Hittills var de jämställda vänner. Från och med nu är Arjuna Krishnas lärjunge. På motsvarande sätt måste vi alla underkasta oss Livets egen undervisning i lägen, när Bhagavan uppenbarar sig för oss i någon form. När så sker avgör vi själva.
BhG Jag kan inte finna något sätt att driva bort denna sorg, som torkar ut mina sinnen. Jag kommer inte att kunna förinta den även om jag vinner ett ojämförligt kungarike på jorden med suveränitet som halvgudarna i himlen. Arjuna ser världens fåfänglighet och drabbas av förtvivlan. Det är en sinnesstämning vi alla känner igen. Bhagavad Gita är allmänmänsklig och har ingenting att göra med oreflekterat idealiserande vurmeri för det indiska.
BhG 2.9 Sanjaya sade: Efter att ha talat sålunda sade Arjuna, fiendens gissel, till Krishna: "Govinda, jag skall icke strida", och föll i tystnad. Arjuna ger efter sin förtvivlan och säckar ihop. Det är missmodets Demon som ansätter oss alla med jämna mellanrum. Då gäller det att stå emot.
BhG 2.10 O bBharatas ättling! I det ögonblicket talade en leende Krishna, mellan de båda armé4erna, följande ord till den sorgtyngde Arejuna. Verkligheten är inte så mörk som vi förerställer oss när vi är deprimerade.
BhG 2.11 Den Högsta Personliga Guden sade: Medan du talar kun skapens ord gråter du över vad som inte är värt att sörja. De visa sörjer varken de levande eller de döda. Det gäller att höja sig över sinakänslors illusoriska värld.
BhG 2.12 Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, eller du, eller alla dessa kungar: ej heller i framtiden kommer någon av oss att upphöra att finnas till. Andesjälen är evig.
BhG 2.13 Såsom den i krpppen fängslade andesjälen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom och ålderdom, så vandrar andesjälen också in ui en annan kropp vid döden. Den besinningsfulle förvillas ej av en sådan förändring. Reinkarnationsläran. Den kan inte bevisas. Det måste vara en trossak. Vad äer det vi kallar Jag? Någonting som hela tiden förändras. Strängt taget reinkarneras vi i bvarje ögonblick.
BhG 2.14 O Kuntis son! De tillfälliga uppkomsterna av lycka och lidande, och deras försvinnande i sinomn tid, är somm uppkomsten och försvinnandet av vintern och sommaren. De uppstår ur sinnesförnimmelse, O Bharatascä6ttling, och man måste lära sig att tolerera dem utan att förvillas. F'ör att inse sin föreskrivna plikt och kallelse i livet behöver man genomskåda sinnevärldens föränbderlighet och förgänglighet. Det är samtidigtv utsagt, att man inte skall förneka den, bara låta bli att förvillas och behålla ett stadigt sinne.
BhG 2.15 O du bäste bland män (Arjuna) Den som inte förvillas av lycka och olycka utan är orubbad av båda, är säkerligen mogen för befrielse. Det gäller att höja sig över tillfälligheterna och finna sin verkliga, eviga identitet.
BhG 2.16 De som skådar sanningen har funnit att det icke-existerande (den materiella kroppen) ej är varaktigt och att det evigt esxisterande (andesjälen) är oföränderligt. Detta har de funnit efter att ha studerat bådas natur. För att förstå ver´kligheten måste man betrakta både det evigt andliga och det öränderligt världsliga, Mahavishnus yttre och inre gestalter. Den sanne brahminen behärskar såväl andevetenskapen som den världsliga vetenskapen jämsides. Utan denna balans förstår man ingenting.
BhG 2.17 Vet, att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga andesjälen. Vi kan i lyckliga stunder intuitivt förnimma "det" som genomströmmar kroppen. Men sanningen är personalistisk. Det som genomströmmar min kropp är Någon: mitt transcendentala, oförgängliga Jag. Livsenergin. - Också den fysiska energin är som bekant oförstörbar. Måste inte Mahavishnus yttre gestalt ha ett innandöme? Måste inte Materien ha en mental insida? Jag bara frågar.
BhG 2.18 Den oförstörbara, omätbara och eviga levande varelsens materiella kropp kommer med säkerhet att möta sitt slut; kämpa därför, o Bharatas ättling! Just det. Herren Krishna kommer, liksom Jesus, inte med frid till världen, utan med svärd!
BhG 2.19 Varken den som tror att den levande varelsen dödar eller den som tror att han dödas äger kunskap, ty självet varken dödar eller dödas. Den som är rädd för att dö eller döda befinner sig i villfarelse.
BhG 2.20 För andesjälen kommer aldrig vare sig födsel eller död. Han har aldrig blivit till, blir ej till och kommer inte att bli till. Han är ofödd, evig, beständig och ursprunglig. Han där ej när kroppen dödas. Tiden, medvetandets existensform, är relativ. När den upphör med döden är det inte slut, för födelser kommer. DETTA är reinkarnationens hemlighet. - Fråga: finns tidlöst medvetande? - Kristendomen ger ett klart svar i analogia entis.
BhG 2.21 O Partha! Hur kan en person som vet att själen är oförstörbar, ofödd, evig och föränderlig, döda någon eller förmå någon att döda? Döden är en illusion. Då är också Livet och Tiden en illusion, eller rättare: en tillfällig manifestation.
BhG 2.22 Liksom en människa sätter på sig nya klädnader och överger de gamla, så antar själen nya materiella kroppar och överger de gamla och odugliga.. Vi är inte identiska med våra kroppar. Här skiljer sig Bhagavad Gita från bibeln.
BhG 2.23 Andesjälen kan aldrig skäras i bitar av något vapen; ej heller kan han brännas av elden, fuktas av vattnet eller förtorkas av vinden. Våra egentliga identiteter, ande´själarna, ligger bortom det fysiska.
BhG 2.24 Denna individuella andesjäl är okrossbar och olöslig och kan varken brännas eller torkas. Han genomtränger allt och han är beständig, oföränderlig, orubblig och evigt densamme. Mitt egentliga Jag, min andesjäl, är lika evig som Gudomen själv.
BhG 2.25 Det sägs att andesjälen är osynlig, ofattbar och oföränderlig. Då du vet detta bör du inte sörja över kroppen. Då andesjälen således är empirisktv oåtkomlig får man lita på Bhagavan.
BhG 2.26 Även om du, o starkt beväpnade, tror att själen (eller livssymtomen) alltid föds och dör för alltid, har du ändå ingen orsak att sörja. Poängen med denna gåtfulla vers tycks vara att det tillfälliga är meningslöst hursomhelst. Men då finns å andra sidan ingen glädje heller.
BhG 2.27 För den som har fötts är döden säker, och för den som har dött är födelsen lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt. Det är meningslöst att beklaga sig över det oundvikliga. Här är dessutom utsagt att plikten är ounbdviklig. Vi rör oss alltså här med ett annat pliktbegrepp än det gängse.
BhG 2.28 Alla skapade varelser är omanifesterade i begynnelsen, manifesterasde i sitt mellanstadium och omanifesterade igen då de förintats. Varför skall man då sörja? Här är det utsagt, att den individuella existensen har två modaliteter: den omanifesterade och den manifesterade. Man kan kanske införa två ontologiska kategorier: latensen och existensen. "Latensen är allt, existensen intet."
BhG 2.29 Några ser på själen som fantastisk, några beskriver honom som fantastisk, och några hör talas om honom som fantastisk, medan andra, även efter att ha hört honom, inte kan förstå honom alls. Innebördsförklaringen: "De okunniga och de som inte lever ett återhållsamt liv kan inte förstå hur fantastisk den individuella atomiska andegnistan är."
BhG 2.30 O Bharatas ättling! Den som dväljs i kroppen kan aldrig dräpas. Därför bör dun inte sörja någon varelse.b Det är en mycket radikal och kontraintuitiv utsaga, som kan vara lite farlig i huvudet på människor under godhetens kvalitet. Bland annat därför måste mänskligheten organiseras i en social hierarki.
BhG 2.31 Med hänsyn till din plikt som ksatriya, bör du veta att det inte finns någon bättre sysselsättning för dig än att kämpa enligt religiösa principer. Därför har du ingen anledning att tveka. Den här aktuella läsarten är inte litterär. Vår utgångspunkt är att betrakta texten som en sastra, dvs. gudomlig uppenbarelsetext. Det innebär att det skrivna måste tillmätas allmängiltig betydelse. Arjuna manas att följa sin plikt i egenskap av krigare, ksatriya. Det gör vi allmängiltigt genom att låta samma maning gälla vilken förpliktande samhällsroll som helst. Pliktuppfyllelsen skall emellertid inte ske hur som helst, utan fullgöras enligt religiösa principer, vilket först och främst innebär att inte undfly den.
BhG 2.32 O Partha! Lycklig är den ksatriya som osökt åtnjuter sådana tillfällen att kämpa, vilka för honom öppnar dörren till de himmelska planeterna. Här understryks det välsignelsebringande i förpliktande världslig aktivitet. Just genom sådan öppnas möjlighet till andligt avancemang och självförverkligande. Det bör säga sig självt att detta engagemang bör övas helt och fullt, och utan något slags mentalreservation, i form av en tanke att "detta är egentligen fåfängligt". Men andligheten innesluter i sig den fulla världsligheten, och det är således en religiös plikt att på bästa sätt möta världens krav.
BhG 2.33 Om du emellertid ninte fullgör din religiösa plikt och kämpar, kommer du sannerligen att ådraga dig synder, genom att du försummar dina plikter, och därmed förlora ditt rykte som krigare. Omvänt följer nu ett förkastande av världsfrånvänd uppgivenhet. De allmänna världsliga värderingarna har sitt fulla värde inom världslighetens område. Andligheten innesluter världsligheten i sig, vilket inte upphäver världsligheten, utan tvärtom bekräftar den på ett helt annat sätt än den synes be
kräfta sig själv.
BhG 2.34 Man kommer alltid att tala om din vanära, och för en ärbar man är skammen värre än döden. Här inskärps de världsliga värdenas betydelse, sådana de har grundlagst genom en övergripande andlig förståelse, vilken Herren kommer att meddela i fortsättningen, med det allra största eftertryck.
BhG 2.35 De stora generalerna som har högaktat ditt namn och din ära kommer att tro att du har lämnat slagfältet enbart av fruktan, och således kommer de att anse dig obetydlig. Det är en överraskande världslig synpunkt. Man kan förstås anta att Bhagavad Gita helt enkelt är osammanhängande. Den läsart vi applicerar här förutsätter gudomlig inspiration, just för att se om en sakral läsart håller. Anspråk på gudomligt ursprung implicerar exakthet och motsägelsefrihet. Annars har vi blott och bart litterärt och religionsvetenskapligt perspektiv. Vi drar alltså slutsatsen att Bhagavad Gita bejakar det världsliga samhället och dess värderingar. - Sedan har vi en teologisk komplikation. Det världsligt sannolika ÄR just att Bhagavad Gita tillkom efterhand av skilda auktörer, och attv skriften därför ÄR just osammanhängande. Från en rent världslig sståndpunkt är det onekligen den naturliga läsarten. Den transcendentala läsarten är inte empiriskt given, utan måste konstrueras analytiskt med hjälp av iintelligensen, en dygd som Bhagavad Gita om och om igen betonar. Men då inträder ofrånkomligt ett konstruktivt och retroaktivt inslag i den sökta läsarten. Vi drar slutsatsen att uppenbarelsen Bhagavad Gitas sanning uppdateras fortlöpande genom mänskligt bemödande. På så sätt får lärjungesuccessionens begrepp en mycket komplex innebörd som på omöjligt kan grunda en fundamentalistisk trosförstelse. Vad Bhagavad Gita egentligen säger måste därför utläggas av en högkompetent brahminkast, ioch den lära som på så sätt medierasc genom lärjungesuccesion är INTE oföränderlig.
BhG 2.36 Dina fiender kommer att förtala dig med hårda ord och håna din förmåga. Vad kunde väl vara smärtsammare för dig? Det är alltså inte "oupplyst" att bry sig om sitt rykte.
BhG 2.37 O Kuntis son! Antingen kommer du att dödas utre på slagfältet, eller också kommer du att erövra och njuta av det jordiska kungadömet. Stig därför upp och kämpa med beslutsamhet! Den vise inser att han har inget att förlora.
BhG 2.38 Kämpa för kämpandets skull, utan att ta hänsyn till varken lycka eller olycka, vinst eller förlust, seger eller nederlag På så sätt kommer du aldrig att ådraga dig synd. Detv är en viktig vers. Hängiven tjänst är på något sätt att göra handlandet till självändamål i enlighet med världsordningen., ödet, sakernas verkliga förhållandet, eller vad det nu kan vara som bestämmer handlingens art som självändamål.
BhG 2.39 Hittills har Jag förklarat denna kunskap för dig genom analytiskt studium (sankhya). Lyssna nu när jag förklarar den i termer som innebär att man arbetar utan attv åtråp arbetets frukt (yoga). O Pritrhas son! När du handlar medelst en sådan intelligens, kan du befria dig frånb arbetets bojor. Detta kallar jag Gångjärnsversen. Konventionellt kan man använda termen Sankyans ordning för världsligheten och Yogans ordning för andligheten. De är inbäddade i varandra. Båda skall följas, inte bara andlighetens. Den som tar Bhagavad Gita till intäkt för världsförnekelse och verklighetsflykt är alltså glasklart motsagd i den skrift han åberopar. Observera att Krishna refererar till singularis "denna Kunskap". De två skilda verklighetssfärerna, Sankyans Ordning och Yogans Ordning, är i grunden bara två sidor av samma sak. Dualismen är alltså endast skenbar, och därmed skall båda sidor beaktas.
BhG 2.40 I denna strävan avtar inget och inget går förlorat. Även små framsteg på denna väg kan skydda mot den värsta fruktan. "Denna strävan" syftar till den dubbla syn som fastslogs i föregående vers. Nu anslås måttfulölhetens kloka tonfall, som ett motgift mot osund extremism och kompulsiv ritualism.
BhG 2.41 De som går denna väg är beslutsamma i sitt syfte, och deras mål är ett. O Kuruättens älskade barn! De obeslutsammas intelligens har många grenar. Den tidigare nämnda vägen, som beaktar Sankhyans ordning liksom Yogans ordning, skall följas beslutsamt. De som gör detta strävar mot ett och samma mål. Många vill sträva i god riktning, men de vet inte riktigt vad de vill, och deras vägar går åt skilda håll.
BhG 2.42-43 Män med ringa kunskap är mycket fästa vid Vedas blomsterspråk, vilket förespråkar en mångfald fruktbärande handlingar: hur man upphöjs till de himmelska planeterna, hur man blir mäktig och hur man får en god födsel m m. Eftersom de önskar sinnesnjutning och rikedom i livet säger de: "Det finns ingenting utöver detta". Många ser inte det egentliga budskapet, utan hänförs av skriftens ytligare lockelser. Detta verspar träffar ytliga upplevelsefokuserade tolkningar som fäster överdriven vikt vid olika behagfulla stämningar, som "känns andliga", men i själva verket har världslig natur och därmed inskränker textens allmängiltighet och tenderar till sekterism, såsom svärmisk längtan till det idealiserat indiska, fixering vid färgstarka halvgudar etc. Dessa människor kör fast halvvägs, intresserar sig bara för "de himmelska planeterna" och tror att just: att det inte finns någonting därutöver. Det de eftersträvar är världsligt, dvs. sinnesnjutning, visserligen en "högre" sådan, men dock sinnesnjutning, och det kan man för all del göra, men det är INTE det högsta, och det måste man förstå.
BhG 2.44 I sinnet hos dem, som är alltför fästa vid sinnesnjutning och materiell rikedom och som förvirras av dessa ting, uppkommer inte det fasta beslutet att utöva hängiven tjänst. Dessa människor tror själva fullt och fast att de utövar "hängiven tjänst", men det kan de omöjligt göra, eftersom de inte har förstått vad hängiven tjänst egentligen är.
BhG 2.45 Veda behandlar i huvudsak det som rör den materiella naturens tre kvaliteter! O Arjuna! Bli transcendental till dessa tre kvaliteter! Bli fri från alla motsatspar och från allabekymmer och tillgångar och trygghet, och bli förankrad i självet! Bhagavad Gita, som skrevs lånbgt efter vedan och en god tid senare än upanishgaderna, vill överskrida de tidigare skrifternas begränsning och nå allmängiltigfhet. Detta är innebörden av ordet "transcendental". Det är alltså tänkbart att begreppet transcendens (bästra synonym: översinnlighet) skall förstås som allmängiltighet snarare än bortomvärldslighet. Förståelsen av "Sankyans ordnuing" enligt föregående skrift styrker detta påstrående. Man måste förstå "Mahavishnus yttre gestalt" i sin helhet, inte bara valda delar av den. Det är mycket tänkbart att "Mahavishnus yttre och inre gestalter" i själva verket är identiska, djupare sett. "Gångjärnsversen" BhG 2.39 styrker denna tolkning. Då får begreppet "andlighet" eventuellt en ny definition.
BhG 2.44 I sinnet hos dem, som är alltför fästa vid sinnesnjutning och materiell rikedom och som förvirras av dessa ting, uppkommer inte det fasta beslutet att öva gudshängiven tjänst. Detta yttrande är in tressant i sin moderation. Två villkor ska vara uppfyllda för att avsikten till gudshängiven tjänst skall vara uppfylld: för det förstga skall man vara alltför fäst och för det andra skall man låta sig förvirras därav. Det är inte förnekat att det fasta beslutet till gudshängiven tjänst kan uppkomma om man är alltför fäst vid det sinnliga, så¨länge man inte låter sig förvirras därav, inte heller att det kan uppstå om man förvirras av det sinnliga, så länge man är bara måttligt fäst därvid.
BhG 2.45 Veda behandlar i huvudsak det som rör den materiella naturens tre kvaliteter. O Arjuna! Bli tgranscenden tal till dessa tre kvaliteter! Bli fri från alla motsatspar och från alla bekymmer om tillgångar, och bli förankrad i självet! Här lägger vi i synnerhet märke till att även godhetens kvalitet skall överskridas. Därmed får bhagavad Gita en djupt amoralöisk kvalitet. Också etiken är illusoriskt. Det skiljer sig skarpt från kristendomen.
BhG 2.46 Alla syften som tjänas av en liten brunn kan också tjänas av de stora vattnen. På samma sätt kan alla Vedas syften gagna den som känner avsikten bakom den. Det är en märklig vers, som antyder vinsten av en medvetandeexpansion långt utöver den vanliga människans horisont. Veda står för denna universella kunskap.
BhG 2.47 Du har rätt att utföra din ålagda plikt, men du har inte rätt till dina gärningars frukter. Anse dig aldrig vara orsaken till dina gärningars följder, och fäst dig aldrig vid att inte göra din plikt. Det är mycket gåtfullt. En möjlig tolkning är ungefär följkande: det finns ett slags tingens naturlioga ordning, som skall ha sin gång, och om man agerar i enlighet med denna är man per definitikon osjälvisk och man handlar stgrängt taget inte, det bara händer av sig självt. En annan möjlig tolkning är att man är absolut osjälvisk, men i så fall har ordet "orsak" en annan betydelse än den vanliga. Skuld kunde vara ett bättre ord.
BhG 2.48 Utför din plikt med jämnmod, o Arjuna, och fäst dig ej vid framgång eller misslyckande! Ett sådant sinneslugn kallas yoga. Oberördhetsideal. Besläktat med stoicismen. Framgång och misslyckande må komma och gå, men man skall inte fästa sig därvid. Oberördhet är inte detsamma som likgiltighet.
BhG 2.49 O Dhananjaya! Håll dig med hjälp av gudshändgiven tjänst ifrån alla avskyvärda handlingar, och överlämna dig till Herren med ett sådant medvbetande! De som vill njuta av sitt arbetes frukter är en gnidare. Vi behöver nu veta vad slags handlingar som skall anses "avskyvärda".
BhG 2.50 En människa som arbetar i gudshängiven tjänst befriar sig från både goda och onda handlingar redan i detta liv. Sträva därför efter yoga, Arjuna, vilket är all verksamhets konst! Denna uppmaning följer på den tidigare kampbefallningen. Yoga - oberördhetens tillstånd - är ik sjöälva verket den rätta kampens förujtsättning.
BhG 2.51 Genom att på så sätt engagera sig i hängiven tjänst befriar sig stora vismän eller gvudshängivna personer från verkningarna av arbete i den matgeriella världen. På detta sätt kan de frigöra sig från födelsens och dödens krestlopp och nå det tgillstånd som ligger bortom alla lidanden (genom att återvända till gudomen). Det är Befrieklseversen. Här är "frälsningen" definierad.
BhG 2.37 O Kuntis son! Antingen kommer du att dödas utre på slagfältet, eller också kommer du att erövra och njuta av det jordiska kungadömet. Stig därför upp och kämpa med beslutsamhet! Den vise inser att han har inget att förlora.
BhG 2.38 Kämpa för kämpandets skull, utan att ta hänsyn till varken lycka eller olycka, vinst eller förlust, seger eller nederlag På så sätt kommer du aldrig att ådraga dig synd. Detv är en viktig vers. Hängiven tjänst är på något sätt att göra handlandet till självändamål i enlighet med världsordningen., ödet, sakernas verkliga förhållandet, eller vad det nu kan vara som bestämmer handlingens art som självändamål.
BhG 2.39 Hittills har Jag förklarat denna kunskap för dig genom analytiskt studium (sankhya). Lyssna nu när jag förklarar den i termer som innebär att man arbetar utan attv åtråp arbetets frukt (yoga). O Pritrhas son! När du handlar medelst en sådan intelligens, kan du befria dig frånb arbetets bojor. Detta kallar jag Gångjärnsversen. Konventionellt kan man använda termen Sankyans ordning för världsligheten och Yogans ordning för andligheten. De är inbäddade i varandra. Båda skall följas, inte bara andlighetens. Den som tar Bhagavad Gita till intäkt för världsförnekelse och verklighetsflykt är alltså glasklart motsagd i den skrift han åberopar. Observera att Krishna refererar till singularis "denna Kunskap". De två skilda verklighetssfärerna, Sankyans Ordning och Yogans Ordning, är i grunden bara två sidor av samma sak. Dualismen är alltså endast skenbar, och därmed skall båda sidor beaktas.
BhG 2.40 I denna strävan avtar inget och inget går förlorat. Även små framsteg på denna väg kan skydda mot den värsta fruktan. "Denna strävan" syftar till den dubbla syn som fastslogs i föregående vers. Nu anslås måttfulölhetens kloka tonfall, som ett motgift mot osund extremism och kompulsiv ritualism.
BhG 2.41 De som går denna väg är beslutsamma i sitt syfte, och deras mål är ett. O Kuruättens älskade barn! De obeslutsammas intelligens har många grenar. Den tidigare nämnda vägen, som beaktar Sankhyans ordning liksom Yogans ordning, skall följas beslutsamt. De som gör detta strävar mot ett och samma mål. Många vill sträva i god riktning, men de vet inte riktigt vad de vill, och deras vägar går åt skilda håll.
BhG 2.42-43 Män med ringa kunskap är mycket fästa vid Vedas blomsterspråk, vilket förespråkar en mångfald fruktbärande handlingar: hur man upphöjs till de himmelska planeterna, hur man blir mäktig och hur man får en god födsel m m. Eftersom de önskar sinnesnjutning och rikedom i livet säger de: "Det finns ingenting utöver detta". Många ser inte det egentliga budskapet, utan hänförs av skriftens ytligare lockelser. Detta verspar träffar ytliga upplevelsefokuserade tolkningar som fäster överdriven vikt vid olika behagfulla stämningar, som "känns andliga", men i själva verket har världslig natur och därmed inskränker textens allmängiltighet och tenderar till sekterism, såsom svärmisk längtan till det idealiserat indiska, fixering vid färgstarka halvgudar etc. Dessa människor kör fast halvvägs, intresserar sig bara för "de himmelska planeterna" och tror att just: att det inte finns någonting därutöver. Det de eftersträvar är världsligt, dvs. sinnesnjutning, visserligen en "högre" sådan, men dock sinnesnjutning, och det kan man för all del göra, men det är INTE det högsta, och det måste man förstå.
BhG 2.44 I sinnet hos dem, som är alltför fästa vid sinnesnjutning och materiell rikedom och som förvirras av dessa ting, uppkommer inte det fasta beslutet att utöva hängiven tjänst. Dessa människor tror själva fullt och fast att de utövar "hängiven tjänst", men det kan de omöjligt göra, eftersom de inte har förstått vad hängiven tjänst egentligen är.
BhG 2.45 Veda behandlar i huvudsak det som rör den materiella naturens tre kvaliteter! O Arjuna! Bli transcendental till dessa tre kvaliteter! Bli fri från alla motsatspar och från allabekymmer och tillgångar och trygghet, och bli förankrad i självet! Bhagavad Gita, som skrevs lånbgt efter vedan och en god tid senare än upanishgaderna, vill överskrida de tidigare skrifternas begränsning och nå allmängiltigfhet. Detta är innebörden av ordet "transcendental". Det är alltså tänkbart att begreppet transcendens (bästra synonym: översinnlighet) skall förstås som allmängiltighet snarare än bortomvärldslighet. Förståelsen av "Sankyans ordnuing" enligt föregående skrift styrker detta påstrående. Man måste förstå "Mahavishnus yttre gestalt" i sin helhet, inte bara valda delar av den. Det är mycket tänkbart att "Mahavishnus yttre och inre gestalter" i själva verket är identiska, djupare sett. "Gångjärnsversen" BhG 2.39 styrker denna tolkning. Då får begreppet "andlighet" eventuellt en ny definition.
BhG 2.44 I sinnet hos dem, som är alltför fästa vid sinnesnjutning och materiell rikedom och som förvirras av dessa ting, uppkommer inte det fasta beslutet att öva gudshängiven tjänst. Detta yttrande är in tressant i sin moderation. Två villkor ska vara uppfyllda för att avsikten till gudshängiven tjänst skall vara uppfylld: för det förstga skall man vara alltför fäst och för det andra skall man låta sig förvirras därav. Det är inte förnekat att det fasta beslutet till gudshängiven tjänst kan uppkomma om man är alltför fäst vid det sinnliga, så¨länge man inte låter sig förvirras därav, inte heller att det kan uppstå om man förvirras av det sinnliga, så länge man är bara måttligt fäst därvid.
BhG 2.45 Veda behandlar i huvudsak det som rör den materiella naturens tre kvaliteter. O Arjuna! Bli tgranscenden tal till dessa tre kvaliteter! Bli fri från alla motsatspar och från alla bekymmer om tillgångar, och bli förankrad i självet! Här lägger vi i synnerhet märke till att även godhetens kvalitet skall överskridas. Därmed får bhagavad Gita en djupt amoralöisk kvalitet. Också etiken är illusoriskt. Det skiljer sig skarpt från kristendomen.
BhG 2.46 Alla syften som tjänas av en liten brunn kan också tjänas av de stora vattnen. På samma sätt kan alla Vedas syften gagna den som känner avsikten bakom den. Det är en märklig vers, som antyder vinsten av en medvetandeexpansion långt utöver den vanliga människans horisont. Veda står för denna universella kunskap.
BhG 2.47 Du har rätt att utföra din ålagda plikt, men du har inte rätt till dina gärningars frukter. Anse dig aldrig vara orsaken till dina gärningars följder, och fäst dig aldrig vid att inte göra din plikt. Det är mycket gåtfullt. En möjlig tolkning är ungefär följkande: det finns ett slags tingens naturlioga ordning, som skall ha sin gång, och om man agerar i enlighet med denna är man per definitikon osjälvisk och man handlar stgrängt taget inte, det bara händer av sig självt. En annan möjlig tolkning är att man är absolut osjälvisk, men i så fall har ordet "orsak" en annan betydelse än den vanliga. Skuld kunde vara ett bättre ord.
BhG 2.48 Utför din plikt med jämnmod, o Arjuna, och fäst dig ej vid framgång eller misslyckande! Ett sådant sinneslugn kallas yoga. Oberördhetsideal. Besläktat med stoicismen. Framgång och misslyckande må komma och gå, men man skall inte fästa sig därvid. Oberördhet är inte detsamma som likgiltighet.
BhG 2.49 O Dhananjaya! Håll dig med hjälp av gudshändgiven tjänst ifrån alla avskyvärda handlingar, och överlämna dig till Herren med ett sådant medvbetande! De som vill njuta av sitt arbetes frukter är en gnidare. Vi behöver nu veta vad slags handlingar som skall anses "avskyvärda".
BhG 2.50 En människa som arbetar i gudshängiven tjänst befriar sig från både goda och onda handlingar redan i detta liv. Sträva därför efter yoga, Arjuna, vilket är all verksamhets konst! Denna uppmaning följer på den tidigare kampbefallningen. Yoga - oberördhetens tillstånd - är ik sjöälva verket den rätta kampens förujtsättning.
BhG 2.51 Genom att på så sätt engagera sig i hängiven tjänst befriar sig stora vismän eller gvudshängivna personer från verkningarna av arbete i den matgeriella världen. På detta sätt kan de frigöra sig från födelsens och dödens krestlopp och nå det tgillstånd som ligger bortom alla lidanden (genom att återvända till gudomen). Det är Befrieklseversen. Här är "frälsningen" definierad.
BhG. 2.52 När din intelligens kommit ur villfarelsernas täta skog, skall du bli likgiltig för allt vad du har hört och kommer att få höra. Den upplyste inser att alla religiösa föreskrifter saknar egenvärde. Innebörden: "Krishnamedvetna personer överskrider sabda-brahma-gränsen, dvs. Veda-böckerna och Upanishadernas räckvidd." Strängt taget upphäver BhG härmed t o m sig själv. (upphäver, inte förnekar. Annars uppstår självrefererande inkonsistens och motsägelse.) Den oinskränkta fullmaktens vers.
BhG 2.53 När ditt sinne ej längre störs av Vedas blomsterspråk och förblir försjunket i självförverkligandets trans, då har du uppnått det gudomliga medvetandet. Den naturligt generaliserade och därmed allmängiltigt relevantga tolkningen genom substituion av "Religion" (där ordet förståäs normalt) för "Veda". Gudomen och rteligionen sätts mot varandra. Jfr. BhG 18.66.
BhG 2.54 Arjuna sade: O krishna! Vilka symtom uppvisar den vars medvetande sålunda övergått i transcendensen? Hur talar han, och vilket språk? Hur sitgter han och hur går han? Arjuna vill ha komnkretion.
BhG 2.55 Den Högsta Gudomen sade: O Partha! När en person försakar alla slag av sinnesbegär, som är resukltatet av sinnets egna påhitt, och när hans sinne, som på detta sätt renats, finner tillfredsställelse i självet allena, då anses han äga rent transcendentalt medvetande. Vad menas exakt med "försaka"?
BhG 2.56 Den som trots det trefaldiga lidandet inte störs i sitt sinne, som inte hänförs av lyckan och som är fri från bundenhet, fruktan och vrede, är en vis man med stadigt sinne. Härmed är det utsagt att man ej i detta liv kan undslippa lidandet. Men av liudandet störs man ju per definition enligt vanligt spöråkbrukl. Ordet Q"störas" måäste därför ha en svagare betydelse än den strikt lexikaliska.
BhG 2.53 När ditt sinne ej längre störs av Vedas blomsterspråk och förblir försjunket i självförverkligandets trans, då har du uppnått det gudomliga medvetandet. Den naturligt generaliserade och därmed allmängiltigt relevantga tolkningen genom substituion av "Religion" (där ordet förståäs normalt) för "Veda". Gudomen och rteligionen sätts mot varandra. Jfr. BhG 18.66.
BhG 2.54 Arjuna sade: O krishna! Vilka symtom uppvisar den vars medvetande sålunda övergått i transcendensen? Hur talar han, och vilket språk? Hur sitgter han och hur går han? Arjuna vill ha komnkretion.
BhG 2.55 Den Högsta Gudomen sade: O Partha! När en person försakar alla slag av sinnesbegär, som är resukltatet av sinnets egna påhitt, och när hans sinne, som på detta sätt renats, finner tillfredsställelse i självet allena, då anses han äga rent transcendentalt medvetande. Vad menas exakt med "försaka"?
BhG 2.56 Den som trots det trefaldiga lidandet inte störs i sitt sinne, som inte hänförs av lyckan och som är fri från bundenhet, fruktan och vrede, är en vis man med stadigt sinne. Härmed är det utsagt att man ej i detta liv kan undslippa lidandet. Men av liudandet störs man ju per definition enligt vanligt spöråkbrukl. Ordet Q"störas" måäste därför ha en svagare betydelse än den strikt lexikaliska.
BhG 2.57 Den som saknar böjelser, som varken jublar då han uppnår något gott eller klagar då han erfar något ont, är fast förankrad i fullkomlig kunskap. Det är vid första påstående omänskligt, och man kan inte gärna känna sig tvungen att bryta nacken av sig själv. Man har den kropp och det handlingsfält man har, och det får man leva med. Extremistiska tolkningar skall undvikas. Vad det handlar om är att identifiera och isolera sin ande från resten av det fenomenologiskt givna jaget, och göra denna till styrande instans.
BhG 2.58 Den som kan dra undan sina sinnen från sinnesföremålen, såsom sköldpaddan drar in sina lemmar under skalet, är fast förankrad i ett fulländat medvetande. Ett fullständigt sådant tillbakadragande är trivialt omöjligt, men man ska sträva efter att nå så långt som möjligt. Det här är framför allt VILJESTYRKANS förkunnelse. Det är förnedrande att vara underkastad sin kropps svagheter! Man måste därför sträva att övervinna sin egen kropp så långt det går.
BhG 2.59 Den i kroppen fängslade andesjälen kan avskiljas från sinnesnjutning, fastän smaken för sinnesföremålen består. När han emellertid upphör med sådan sinnesnjutning, förblir hans medvetande stadigt. Ja se där, vad var det jag sa!
BhG 2.60 Sinnena är så starka och stormande, o Arjuna, att de med våld rövar självbehärskningen till och med från en skarpsinnig människa som strävar att behärska dem. Så sant, så sant! Vi måste ha våra hjälpmedel. Riterna ger hjälpen. Det är dessas existensberättigande. Medel, inte ändamål. Också detta skall man ha klart för sig, annars riskerar Riterna att ta de sinnliga frestelsernas plats, och då är inget vunnet. Världsfrånvändhetens Demon - det är DENNA som ansätter Arjuna - måste OCKSÅ besegras. Även detta är BhG:s solklara budskap, som är huvudtemat för kapitel 2.
BhG 2.61 Den som tyglar sina sinnen och behärskar dem till fullo samt fäster sitt medvetande på Mig, är känd som en man med stadig intelligens. Oberörd självkontroll så långt som möjligt. Vad är "Mig"? Det kan aldrig definieras. Det är inte intet utan allt.
BhG 2.62 Då en person betraktar sinnesföremålen, utvecklar han band till dem; av denna bundenhet följer lusta, och ur lustan stiger vrede. Just så fungerar villfarelsen och förfallet: genom ett felaktigt betraktande. Det felaktiga betraktandet måste man göra sig av med. Det innebär inte att man skall blunda, vilket bara gör omt värre, eftersom sinnesvärlden är just en spegelbild av den andliga verkligheten och som sådan den enda empiriska kunskapskälla vi har, vilket framgår klart och tydligt genom en korrekt läsning av BhG 15.1-4, och vars praktiska konsekvenser rentav ger religiös förpliktelse i form av världsligt handlande, såsom klargörds i BhG 2.31-19. Genom världsförnekelsens blundande hemfaller man åt Arjunas feghet och svaghet, vilket är precis vad hela Bhagavad Gita är ägnat att vederlägga, då man just genom ett sådant blundande ghör sig sjäölv värnlös, utarmad och oförmögen att fullgöra sin plikt mot Den Högste.
BhG 2.63 Vreden föder fullständig illusion, och illusionen förvillar minnet. När minnet är förvillat, förloras intelligensen, och när intelligensen går förlorad, faller man åter ned i det materiella träsket. Det materiella träsket är en eländig vattensamling, som ger sämsta tänkbara avspegling av den andliga verklighet som skall avspeglas i skapelsen enl. BhG 15.1-4. Men det är där man hamnar, om man låter sig förvillas av vrede och hetsar upp sig. Man orienterar sig i tillvaron med hjälp av erfarenheten, som bildar minnet, men då detta minne kommer under inflytande av vrede, förvrängs det, inbillningar uppstår, viktiga delar av erfarenheten går förlorade, proportionerna kastas om huller om buller, man blir dum, förvirrad, impulsiv och oförmögen att reda sig och hela världen framstår som ett enda groteskt och hopplöst kaos. Å andra sidan är det som sagt ingen räddning att blunda heller, för självutplåning för ingenting gott med sig, utan just bara - ingenting, vilket är liktydigt med andligt självmord och impersonalism. Som dylikt andligt självmord får även betecknas allt slags världsfrämmande kultisk vanföreställning, som genom sin brist på världslig motsvarighet och korrespo9ndens, dvs. frånvaro av riktigt betraktande, framskapar en tillfälligt skimrande slöja av illusion, vilken förr eller senare ofrånkomligen rämnar, varvid den stora tomheten därbakom framtäder med förfärande klarhet. Sådant är vanföreställningens elände och spökeri.
BhG 2.64 Men en person, som är fri från all bundenhet och motvilja och som kan behärska sinna sinnen genom att tillämpa frihetens reglerande principer, kan vinna Herrens fulla barmhärtighet. Frihet betyder frihet från tvång och slaveri. Det har ingenting att göra med lättsinne eller slapphet, tvärtom krävs största sjävtukt.
BhG 2.65 För den som är tillfredsställd på detta sätt (i Krishnamedvetande) existerar inte längre den materiella tillvarons trefaldiga lidanden. I detta lyckliga tillstånd blikr hans intelligens väl befäst. Här SPRICKER alltihop. Lidandet existerar otvivelaktigt.
BhG 2.65 För den som är tillfredsställd på detta sätt (i Krishnamedvetande) existerar inte längre den materiella tillvarons trefaldiga lidanden. I detta lyckliga tillstånd blikr hans intelligens väl befäst. Här SPRICKER alltihop. Lidandet existerar otvivelaktigt.
BhG 2.66 Den som inte är förbunden med den högste (i Krishnamedvetande) kan varken ha transcendental intelligens eller ett stadigt sinne, utan vilka frid är omöjlig. Ovh hur kan lycka utan frid existera? Det är ultimatum. Man är tvungen att söka uppnå gudsmedvetande, annars kan man inte uthärda livet, när det kommer till kritan.
BhG 2.67 Såsom en båt på vattnet svepes bort av en stark vind, så kan till och med blott ett av de irrande sinnena, på vilket tanken är fäst, föra bort en mans intelligens. Hela ens person med alla sinnen måste engageras i gudsmedvetande. Det innebär givetvis inte att sinnena upphör att fungera, för i detta liv är man obönhörligt fången i sin kropp med allt oundvikligt lidande detta innebär. Vad det handlar om är att inte låta sin intelligens fördunklas av de lidanden och de behag man ofrånkomligen erfar.
BhG 2.68 Därför, o du starkt beväpnade, har den, vars sinnen avhålles från sina objekt, sannerligen en stadig intelligens. Vad menas med avhålla? Har man just nu en migränattack eller ett njurstensanfall, så har man faktiskt det, med allt det lidande detta medför. Man kan alltså inte "avhålla" sina sinnen från detta smärtans objekt, eftersom själva smärtan är just själva det engagerade sinnet, och INTE objektet. Man kan, och skall, försöka döva sinna sinnen så långt möjligt med avvägning mot andra behov sjäkvförverkligandet medför, men man skall inte inbilla sig att sakern och ting är lättare än vad de är.
BhG 2.69 Vad som är natt för alla levande varelser är uppvaknandets tgid för den självbehärskade; och uppvaknandets tid för alla varelser är natgt för den introspektive siaren. Denna vers skiljer sig anmärkningsvärt. Verkar inpetad från ett annat sammanhang.
BhG 2.70 Endast den som inte stlörs av det oavbrutna flödet av begär - som utmynnar likt floder i oceanen, som alltid fylls men dock alltid ligger stilla - kan uppnå frid, och inte den, som strävar att tillfredsställa sådana begär. Upprepning.
BhG 2.71 Den som har försakat alla begär efter sinnesnjutning, som lever fri och som har försakat all äganderättskänsla och som saknar falskt ego - han allena kan vinna verklig frid. Tillför inget nytt.
BhG 2.72 Detta är det andliga och gudomliga livet, och den som uppnått det förvillas inte. Om man även i dödsögonblicket befinner sig i detta tillstånd, kan man träda in i Guds rike. Slutton i märklig konsonans med kristendomen.
BhG 2.69 Vad som är natt för alla levande varelser är uppvaknandets tgid för den självbehärskade; och uppvaknandets tid för alla varelser är natgt för den introspektive siaren. Denna vers skiljer sig anmärkningsvärt. Verkar inpetad från ett annat sammanhang.
BhG 2.70 Endast den som inte stlörs av det oavbrutna flödet av begär - som utmynnar likt floder i oceanen, som alltid fylls men dock alltid ligger stilla - kan uppnå frid, och inte den, som strävar att tillfredsställa sådana begär. Upprepning.
BhG 2.71 Den som har försakat alla begär efter sinnesnjutning, som lever fri och som har försakat all äganderättskänsla och som saknar falskt ego - han allena kan vinna verklig frid. Tillför inget nytt.
BhG 2.72 Detta är det andliga och gudomliga livet, och den som uppnått det förvillas inte. Om man även i dödsögonblicket befinner sig i detta tillstånd, kan man träda in i Guds rike. Slutton i märklig konsonans med kristendomen.
KAPITEL 3. KARMA YOGA
BhG 3.1 Arjuna sade: O Janardana! O Keshava! Varför uppmanar Du mig att engagera mig i fruktansvärda krig, om du tycker att intelligens och är bättre än fruktbringadnde arbete? ´Frågan innehåller ett konstaterande: Gudomen uppmanar oss till deltagande i fruktansvärda krig. Gudomen anser intelligens bättre än fruktbringande arbete. Det är kontraintuitivt.
BhG 3.2 Min intelligens förvirras av dina tvetydiga instruktioner. Säg mig därför bestämt vad som är bäst för mig. Tvetydigt budskap är just vad bhg har. Skriften är mycket angelägen att göra sig förstådd.
BhG 3.3 Den Högsta Personliga Guden sade: O du syndfria Arjuna! Jag har redan förklarat att det finns två slags människor som försöker förverkliga självet. Somliga har en benägenhet att söka förstå det genom empirisk, filosofisk spekulation, medan andra är benägna att lära känna det genom hängivet arbete. Självförklarande.
BhG 3.4 Man kan ej befrias från återverkan genom att blott avstå från arbete, ej heller kan man uppnå fullkomlighet enbart genom försakelse. Det är ett klart praktiskt besked, men vad är tanken? Att också tänkandet, känslorna, sinnestillståndet är arbete med återverkan? Det är svårt att se någon annan möjlighet. Måhända kan man uppnå frihet från återverkan genom att försaka också det ionre liovet, men det är ej tillfyllest för fullkomlighet.
BhG 3.2 Min intelligens förvirras av dina tvetydiga instruktioner. Säg mig därför bestämt vad som är bäst för mig. Tvetydigt budskap är just vad bhg har. Skriften är mycket angelägen att göra sig förstådd.
BhG 3.3 Den Högsta Personliga Guden sade: O du syndfria Arjuna! Jag har redan förklarat att det finns två slags människor som försöker förverkliga självet. Somliga har en benägenhet att söka förstå det genom empirisk, filosofisk spekulation, medan andra är benägna att lära känna det genom hängivet arbete. Självförklarande.
BhG 3.4 Man kan ej befrias från återverkan genom att blott avstå från arbete, ej heller kan man uppnå fullkomlighet enbart genom försakelse. Det är ett klart praktiskt besked, men vad är tanken? Att också tänkandet, känslorna, sinnestillståndet är arbete med återverkan? Det är svårt att se någon annan möjlighet. Måhända kan man uppnå frihet från återverkan genom att försaka också det ionre liovet, men det är ej tillfyllest för fullkomlighet.
BhG 3.5 Alla människor tvingas hjälplöst handla enligt de impulser som föds ur den materiella naturens kvaliteter. Ingen kan därför, ens för ett ögonblick, avstå från att göra någonting. Den i kroppen fångna människan är ofrånkomligt underkastad kroppslighetens svagheter. Denna ofullkomlighet kan man omöjligen undkomma i detta liv. Vad man kan göra är att minimera den.
BhG 3.6 Den som tyglar sina sinnen och handlingsorgan, men vars tankar ruvar på sinnesföremål, bedrar sig själv och kallas hycklare. Det här är en viktig vers, som gör rent hus med falsk religiositet, som. Många kvasireligiösa gör i själva verket sin sin kult och sina riter till självändamål och sätter i själva verket dessa i Den Högstes ställe, vilket är bestämt motsagt dels i BhG 2.52 och dels i BhG 18.66. Sådan falsk fromhet handlar i själva verket om rent världsliga ting, de utgör terapeitiskt rollspel med avsikt att "få en identitet" och en "social gemenskap" osv, och de måste avslöjas och tas för vad det är, nämligen genomsyrade av samma bedräglighet som alla andra världsliga strävanden och verksamheter. Kulten och riterna är otvivelaktigt sinnesfenomen, vars högre ändamål aldrig får släppas ur sikte, och vars värde därför är enbart härlett och relativt. Innebördsförklaringen ger klart besked: "En hycklares sinne är alltid orent, och därför har hans förevisning av yoga-meditation inget som helst värde."
BhG 3.7 En uppriktig person däremot, som med sitt inre sinne försöker behärska de yttre, verksamma sinnena och utan band börjar tillämpa karma-yoga, är ojämförligt överlägsen. Överlägsenhet ställs i utsikt och bör eftersträvas. Det är en helt och hållet betingad livssituation, och som sådan oundviklig för oss alla. Om vi ska övervinna demonerna m åste vi bli dem överlägsna!½Redan ansträngningen och föresatsen ger ett väsentligt mått av överlägsenhet. Överlägsenhet betyder just överlägsenhet, dvs. överlägsenhet i alla avseenden. En levnadsväg som utan medveten avvägning och urskillning ger underlägsenhet i något avseende, måste anses vederlagd och avvisad i denna vers. Vi härleder den upplystes föreskrivna plikt att sträva att göra allting, vad det än är, bättre än den utomstående (mlecchan, chandalan etc). Är man inte på väg mot sådan allmän överlägsenhet, är den inslagna vägen felaktig.
BhG 3.8 Utför din föreskrivna plikt, ty handling är bättre än overksamhet! Man kan inte ens livnära sin fysiska kropp utan arbete. Det är klart besked, som direkt grundlägger en realistisk och världsnära livsåskådning.
BhG 3.9 Man måste utföra sitt arbete som ett offer till Vishnu, annars blir man av arbetet bunden till denna materiella värld. Därför bör du, o Kuntis son, fullgöra dina plikter för att ntillfredsställa Honom, och på så vis kommer du alltid att förbli obunden och fri från träldom. Man måste till varje pris befria sig från sin egen själviskhet, som kommer av det falska egot, det vill säga den felaktiga identifikationen med den egna kroppen. Allting skall tillägnas Gudomens Högsta Personlighet. Här framhålls Den Högstes identitet som den som upprätthåller hela den materiella världen i dess totalitet av inre och yttre energier, och som är oskiljbar från Den Högste själv. Vad som här sägs är att man måste möta den materiella världens krav på ett riktigt sätt. Annars betyder denna vers ingenting särskilt, den blir tomma "fromma" ord och är i så fall överflödig och kan lika gärna raderas, vilket vi lugnt och axiomatiskt kan utesluta. Overksamhet är att försumma sin offerplikt.
BhG 3.10 Vid skapelsens begynnelse frambringade alla varelsers Herre generationer av människor och halvgudar, jämte offer till Vishnu, och välsignade dem genom att säga: "Varen i lyckliga genom detta yajna (offer), ty genom att utföra det kommer ni att tilldelas allt som är önskvärt för att ni skall kunna leva lyckliga och nå befrielse. Här framträder Den Högste igen som världens upprätthållare. Det offer som skall framnbringas är allmänt och avser precis allt handlande överhuvud taget. De rituellt formaliserade offer som övas i praktiken inom olika andliga traditioner är nyttiga och värdefulla i den mån de tjänar detta allmänna ändamål som är allomfattande och alltså ligger bortom dualiteterna och motsatsparen. Om de emellertid framsträlls med anspråk på inskränkt exklusivitet, med innebörden att just denna rörelses riter är riktiga och alla andra felaktiga, mister de uppenbarligen just denna allmängiltighet och sjunker ner i terapeutiskt rollspel, social gruppbildning och rent världslig villfarelse.
BhG 3.11 Halvgudarna som tillfredsställs genom offer, kommer också att tillfredsställa er, och sålunda, tack vare samarbetet mellan människor och halvgudar, kommer allmän välfärd att råda. Halgudarna är tillsatta av Den Högste att styra över den materiella världen på olika sätt och i olika aspekter. Här utlovas klart och entydigt att ett uppoffrande samarbete med dessa är gagneligt, och i gengäld kommer välfärd att bli följden. Välfärd betyder just välfärd och inget annat, det finns ingenting mystiskt eller gåtfullt metaforiskt häri, utan vad som sägs är helt enkelt att ett riktigt arbete med den materiella världen, vilket sker genom samarbete med halvgudarna, skall resultera i materiellt välbefinnande för alla människor i princip, dvs. livets nödtorft utan överflöd, omättlighet och lyx.
BhG 3.12 Då halvgudarna, som har hand om livets olika förnödenheter, tillfredsställs genom yajna (offer), tilldelar de er alla nödvändiga ting. Den som dock njuter av dessa gåvor, utan att offra dem till halvgudarna, är förvisso en tjuv. Då vi genom samarbete med halvgudarna erhåller vad vi behöver, skall vi likväl ständigt erinra oss förnödenheternas högre ursprung och återgälda med offrets ontologiskt välgrundade symbolhandling. Om vi glömmer detta och förfaller till materialism och ateism försjunker vi i okunnighetens kvalitet och förbryter oss mot världsordningen. I synnerhet måste vi göra upp med äganderättens illusion, eftersom allting tillkommer den Högste. Proudhon sade: "Egendom är stöld!" och så ÄR det.
BhG 3.13 De gudshängivna är befriade från alla slags synder, ty de äter mat som först offrats i yajna. Andra, som tillreder mat för egen sinnesnjutning, äter sannerligen bara synd. Den hät versen är inget vidsare. Skulle korrekt matoffer vara tillräckligt för fullständig syndabefrielse?
BhG 3.14 Alla levande varelser livnär sig på säd, som produceras av regn. Regn framkallas genom utförande av yajna (offer), och yajna föds ur föreskrivna plikter. Detta är kort sagt vidskepelse och primitivism.
BhG 3.15 Reglerade handlingar föreskrivs i Veda, och Veda manifesteras direkt ur Gudomens Högsta Personlighet. Följaktligen är den alltgenomträngande transcendensen evigt belägen i offerhandlingar. Den slutledningen beror av sina premisser. Denna vers och de föregående motsäger 2.52 och 18.66. Det finns skäl att anta att flera författare med skilda grunduppfattningar ligger bakom skriften, som framstår som motsägelsefull.
BhG 3.16 Min käre Arjuna! Den som inte i sitt människoliv följer detta offrandets kretslopp, som sålunda fastställts i Veda, lever sannerligen ett liv i synd, ty en person som bara finner fröjd i sinnena lever i fåfänga. Versen uttrycker en egendomlig implikation, som framgår om man vänder på huvudsatsernas ordningsföljd och ersätter "ty" med därför" eller "således" eller "följaktligen". En produktiv läsart är att tolka det tidigare uttredda offrandet tillräckligt allegoriskt. Det är emellertid arbiträr konstruktion baserat på en slags slumpgenerator. Varför skall man inte kunna går rakt på sak?
BhG 3.17 Men för den vars människoliv präglas av självförverkligande och som är fullt tillfgredsställd i självet allena - för honom finns ingen plikt. Det återupptar tråden från kap. 2 och reintroducerar ett amoraliskt perspektiv. Samtidigt överlappas den tidigare passagen. Det offrande, som framgår ur Gudomen, skall rimligen vara en plikt. Nu upphävs denna. Det finns skäl att anta att kap.2:s författare är senare än den som ligger bakom de tidigare verserna. Han har besvärats av dessa, och försöker lösa dilemmat.
BhG 3.13 De gudshängivna är befriade från alla slags synder, ty de äter mat som först offrats i yajna. Andra, som tillreder mat för egen sinnesnjutning, äter sannerligen bara synd. Den hät versen är inget vidsare. Skulle korrekt matoffer vara tillräckligt för fullständig syndabefrielse?
BhG 3.14 Alla levande varelser livnär sig på säd, som produceras av regn. Regn framkallas genom utförande av yajna (offer), och yajna föds ur föreskrivna plikter. Detta är kort sagt vidskepelse och primitivism.
BhG 3.15 Reglerade handlingar föreskrivs i Veda, och Veda manifesteras direkt ur Gudomens Högsta Personlighet. Följaktligen är den alltgenomträngande transcendensen evigt belägen i offerhandlingar. Den slutledningen beror av sina premisser. Denna vers och de föregående motsäger 2.52 och 18.66. Det finns skäl att anta att flera författare med skilda grunduppfattningar ligger bakom skriften, som framstår som motsägelsefull.
BhG 3.16 Min käre Arjuna! Den som inte i sitt människoliv följer detta offrandets kretslopp, som sålunda fastställts i Veda, lever sannerligen ett liv i synd, ty en person som bara finner fröjd i sinnena lever i fåfänga. Versen uttrycker en egendomlig implikation, som framgår om man vänder på huvudsatsernas ordningsföljd och ersätter "ty" med därför" eller "således" eller "följaktligen". En produktiv läsart är att tolka det tidigare uttredda offrandet tillräckligt allegoriskt. Det är emellertid arbiträr konstruktion baserat på en slags slumpgenerator. Varför skall man inte kunna går rakt på sak?
BhG 3.17 Men för den vars människoliv präglas av självförverkligande och som är fullt tillfgredsställd i självet allena - för honom finns ingen plikt. Det återupptar tråden från kap. 2 och reintroducerar ett amoraliskt perspektiv. Samtidigt överlappas den tidigare passagen. Det offrande, som framgår ur Gudomen, skall rimligen vara en plikt. Nu upphävs denna. Det finns skäl att anta att kap.2:s författare är senare än den som ligger bakom de tidigare verserna. Han har besvärats av dessa, och försöker lösa dilemmat.
BhG 3.22. O Prthas Son! Det finns inget arbete föreskrivet för Mig i något av de tre planetsystemen. Jag saknar ingenting och jag har inget behov av att förvärva någontin - dock utför jag ett arbete. Ännu en mystisk vers. Vad menas med arbete? En handlingsserie för att åsdadkomma ett resultat, och det är detta resultat som definierar arbetet som arbete; utan denna ändamålsenlighet är det inte arbete.
BhG 3.27 Under inverkan av den materiella naturens tre kvaliteter, tror sig den förvillade andesjälen utföra handlingar, som i själva verket utförs av naturen. Den medvetne handlar inte, det händer genom hans kropp. Detta är akarma, som behandlas i en särskild tråd. Det är i själva verket, strängt nte Bhagavan som handlar, utan naturen själv som handlar, dvs. det händer, under Den Högstes (passiva) överinseende.
BhG 3.35 Det är långt bättre att fullgöra sina egna föreskrivna plikter, även om man gör det felaktigt, än att utföra en annans plikter perfekt. Att gå under då man fullgör sin egen plikt är bättre än att sysselsätta sig med andras plikter, ty att följa en annans väg är farligt. Att handla såsom vore man höjd över det materiella handlandets tre former, kan inte rimligen anses föreskriven plikt för den som studerar bför att tillägna sig denna förmåga. Den självtukt läroprocessen påfordrar måste alltså ha en annan innebörd, t ex. att i någon mån handla såsom vore man fullärd. Att studera med nämnt slags transcendens och befrielse som mål kan med fördel anses föreskriven plikt för i stort sätt alla människor.
BhG 3.39 Sålunda täckt av den visa levande varelsens rena medvetande av hans eviga fiende i lustans skepnad, som aldrig kan tillfredsställas och som bränner som elden. Det stämmer med en mänskligt ofrånkomlig verklighet alla till varje pris tycks vilja förneka. Innebörden: "I den materiella världen står sex i centrum för alla handlingar" Precis. Det bryter igenom just i dagens läge, vårt samhälle börjar bli fullständigt sexfnoskigt, och det blir värdekaos. Sexualitetens näringsrika bottenslam rörs upp, det rena vattnet grumlas och virvlas, verkligheten fördunklas. Jfr. BhG 15.1, Innebörden. Det är katastrofalt.
BhG 3.40 De yttersta sinnena, det inre sinnet och intelligensen är säten för denna lusta. Genom dem följer lustan den levande varelsens verkliga kunskap och förvillar honom. Innebörden: "Därpå blir intelligensen huvudcentrat för dessa lystna böjelser. Intelligensen är närmaste granne till andesjälen. "Då andesjälen närmast är att anse ett regulativt gränsbegrepp anges här intelligensen som högsta dygd. Nu invaderas intelligensen av en nästan övermäktig kraft, och världsillusion uppstår. Okunnighet, som lyder under Shiva. Materiens illusoriska energi, som lyder under Durga.
BhG 3.41 Därför, o Arjuna, du främste bland Bharatas, kuva från första början denna syndens mäktiga symbol (lustan) genom att reglera sinnena, och dräp denna förgörare av kunskap och självförverkligande. Man får ta avstånd från "tantriska" tokerier som löper över västvärlden för att tillfredsställa medelklassens sexfixerade inbillningar.
KAPITEL 4. TRANSCENDENTAL KUNSKAP
BhG 4.1 Den Personliga Guden, Herren Shri Krishna, sade: Jag undervisade solguden, Vivasvan, i denna oförgängliga yogavetenskap. Vivasvan undervisade Manu, människosläktets fader, och Manu i sin tur undervisade Ikshvaku. Den absoluta kunskapen nedstiger i den materiella världen genom verklighetsnivåerna.
BhG 4.2 Sålunda erhölls denna vetenskap genom lärjungesuccessionen, och de heliga kungarna förstod den på detta sätt. Under tidens lopp bröts dock successionen, och därför tycks veten skapen om den ha gått förlorad. Begreppet lärjungesuccession symboliserar kunskapens nedstigande i skilda led och betonar att varje led skall uppfattas personalistiskt. Det framgår också att ett avbrott i denna kontinuitet inte behöver vara katastrofal, eftersom den Högste själv närsomhelst kan återställa kunskapen genom direkt intervention. På så sätt relativeras successionens betydelse.
BhG 4.3 Denna mycket gamla vetenskap om ens förhållande till den högste förtäljer jag i dag för dig, ty du är Min hängivne såväl som Min vän och kan därför förstå denna vetenskaps transcendentala mysterium. Den Högste försäkrar Arjuna sin tillgivenhet och förklarar att denna ömsesidiga personliga relation ger grunden för verkligt befriande kunskap.
BhG 4.4 Arjuna sade: Du föddes ju långt efter solguden Visnavan. Hur skall jag då kunna förstå, att Du i begynnelsen undervisade honom i denna vetenskap? Den frågvise Arjuna ger sig inte. Han vill ha begripligt besked. I denna vers grundläggs det självsändiga, kritiskt-analytiska förståndets legitimitet och blind auktoritetstro förkastas implicit. (Annars betyder versen just ingenting, vilket vi lugnt och axiomatiskt utesluter.)
BhG 4.5 Den Personliga Guden sade: Många födelser hare både du och jag genomgått. Jag kan minnas dem alla, men du kan ej, o fiendens betvingare! Den Högste tar inte alls Arjunas frågvishet illa upp utan fortsätter tålmodigt sin undervisning. Det framgår, att den högste själv undergår flera levnadslopp. Skillnaden är att dessa för den Höhgste bildar en sammanhängande kontinuitet kvarhållet i ett minnesspann. För övriga varelser omfattar emellertid detta minnesspann bara den aktuella inkarnationen, vilket ger en avgörande skillnad. Avslutningsvis erinrar Den Högste Arjuna om den världsliga konflikt, vars komplikation er förorsakat Arjunas svaghet, och som han alltså inte skall förglömma, eftersom det är hans föreskrivna plikt att kämpa i den materiella världen, såsom förklarats i kapitel 2.
BhG 4.6 Fastän jag är ofödd och Min transcendentala kropp aldrig förfaller, och fastän Jag är alla varelsers Herre, framträder Jag i varje tidsålder i Min ursprungliga transcendentala skepnad. Det är en mystisk vers, som framför allt ger en slående parallell till den kristna teologin. Här finns en motsägelse: Krishna framträder, dvs. gör sig synlig i och för världen, i sin transcendentala skepnad, alltså på sätt som ändå är på något sätt översinnligt och därmed ligger utanför det empiriskt tillgängliga. Denna dialektik motsvarar mycket exakt den gudsuppfattning kristna kyrkan kom fram till genom de mäktiga trinitariska och kristologiska tankestriderna under senantiken, med början just i Athanasius passionerade kamp för en dialektisk gudsbild mot den arianska kompromissuppfattningen. Samma dialektik avspeglas i den ännu tidigare logosteologin, som initieras i Johannesevangeliet och ges maximalt kondenserat uttryck i den nutida katolska eukaristin, grundlagd i transsubstantiationsläran som fastslogs under högmedeltiden. Krishna är samtidigt direkt synlig och tidlöst osynlig på samma sätt som Corpus Christi är verkligt förnimbar i skenbar gestalt. Innebörden säger: "Han byter inte kropp som den vanliga levande varelsen, som vandrar från en kropp till en annan. ... Han framträder i sin eviga kropp, obesmittad av denna materiella värld." Vad är den eviga kroppen? Den nämnda flöjtspelande gestalten skall naturligtvis inte förstås bokstavligt, utan realsymboliskt och anagogiskt. Den äger transcendental realitet, som är både lik och olik den synliga gestalten, vilket överensstämmer med den thomistiska läran om Gud som "analogia entis". Innebörden ger det högintressanta och mycket betydelsefulla påståendet, att Krishna evigt är en ung man, dvs. i den ålder, då kroppen når sin högsta fullkomning i människolivet. Det är svårt att i denna för kristendomen och krishnatron gemensamma inkarnationsteori se något annat än ett gemensamt vediskt ursprung.
BhG 4.21 En sådan insiktfull person handlar med fullkomligt behörskat sinne och intellekt, försakar all känsla av ägande rätt över sina ägodelar och arbetar bara för livets nödstorft. Sålunda stadd i handling, påverkas han inte av syndens återverkningar. Livets nödtorft får anses betyda en levnadsstandard utan lidande till följd av materiell brist. Arbete utöver denna gräns är ackumulerande och kan inte gärna förnekas, eftersom det skulle omintetgöra ekonomisk tillväxt ochu utveckling. Poängen är att det inte skall ske av själviska motiv. Det är ett grundskott mot den kapitalistiska livsuppfattningen, för vilken rikedomen är ett självändamål. Det verkliga motivet måste vara att tjäna Den Högste Herren genom klarläggandet av Vishnus yttre energier. I detta ligger en väldig potential för såväl världslig som andlig utveckling, vilka måste löpa parallellt.
BhG 4.22 Den som är tillfredsställd med det som kommer till honom av sig självt, som är fri från dualitet och inte avundas någon, soch som med jämnmod möter såväl framgång som misslyckande, insnärjes aldrig, fastän han utför handlingar. Handlande är i själva verket påbjudet och skall ske med största kraft, som framgår av den allmämgilitiga kampmaningen i BhG 2.31-39. Versen kan alltså inte tas till intäkt för flykt, eskapism och liknöjdhet, eftersom detta är Arjunas svaghet i princip. Vad som påbjudes är i stället en inre oberördhet mitt i handlandets intensiva engagemang.
BhG 4.34. Försök lära dig sanningen genom att vända dig till en andlig mästare. Fråga honom i all ödmjukhet och tjäna honom. De själarna kan förläna kunskap till dig, ty de har sett sanningen. Då gäller det att försöka hitta någon, som man kan godta som andlig mästare. Kan man inte hitta någon sådan i världen, måste man söka denne så att säga inom sig själv.
BhG 4.38 I denna värld finns ingenting så ädelt och rent som transcendental kunskap. Sådan kunskap är den mogna frukten av all mysticism. Och den som blivit fulländad vid utövandet av gudshängiven tjänst, glädjes i sinom tid av denna kunskap inom sig. Vi befinner oss ofrånkomligen helt och hållet i denna värld, som vi erfar genom våra sinnen och vårt medvetande, vars energikälla, den atomiska andesjälen, inte självt är tillgängligt för erfarenheten. Likväl kan vi närma oss den transcencentala kunskapen genom utövande av mysticism. Detta är målet för all mysticism, och gäller alltså inte enbart den mystiska disciplin som utövas enligt en viss rörelse eller skolas strikta reglemente. I själva verket finns det många mystiska läror av varierande värde, under en hel mängd andliga mästare, och det finns ingen garanti för att just den eller den skolan är Den Rätta, eftersom en sådan garanti skulle vara just det slag av kunskjap, som enligt versens klara och rena utsaga är omöjlig i denna värld. Den som utvar fullkomlig trygghet skall man alltså inte lita på. Vad man kan utlova är enbart någonting i tillfredsställande närhet därav, en approximation. Jfr BhG 2.52, 5.16 och 18.66.
KAPITEL 5. KARMA-YOGA - ATT HANDLA I KRISHNAMEDVETANDE
BhG 5.1 Arjuna sade: O Krishna! Först ber du mig försaka arbete, och sedan rekommenderar du arbete i hängivenhet. Tala nu vänligen om för mig, vilken av de två vägarna som är mest välgörande. Arjuna envisas. Han ser en skenbar motsägelsefullhet i Herrens undervisning, han förstår inte riktigt, och vill nu ha denna upplöst och klargjord.
BhG 5.2 Den Personliga Guden svarade: Försakande av arbete och arbete i hängivenhet är båda bra för befrielse. Men, av de två, är arbete i hängiven tjänst bättre än försakande av arbete. Det är klart besked. Man kan nå befrielse i världsfrånvänd passivitet, men det är bättre att hängivet arbeta i världen.
Bhg 5.5. Den som vet att den position som uppnås genom analytiska studier också kan uppnås genom gudshängiven tjänst, och som därför i detta avseende betraktar de båda såsom varande belägna på samma nivå, han ser tingen som de är. Innebörden ger en tänkvärd dualitet av filosofernade, sankhya, och tjänst, yoga, som liskom förhåller sig spegelvänt likvärdigt till varandra. Det ger en binär valfrihet som är tilltalande.
BhG 5.6 Man kan inte bli lycklig genom att blott försaka all verskamhet och låta bli att engagera sig i hängiven tjänst till Herren. Men en tänkande person, som är sysselsatt med gudshängiven tjänst, kan nå den Högste utan dröjsmål. Här förkastas klart och tydligt den världsfrånvända passiviteten. Rätt väg till självförverkligande och befrielse är hängiven tjänst.
BhG 5.7 Den som arbetar i gudshängivenhet, som är en ren själ, och som behärskar sitt inre och sina yttre sinnen, är kär för alla, och alla är kära för honom. Fastän han alltid arbetar, blir han aldrig insnärjd. Härmed är sagt, att hängiven tjänst är ett arbete. Ett arbete är en verksamhet med andamålet att åstadkomma ett resultat. Det är definitionen på arbete. På så sätt är resultatet arbetets självändamål. Det måste självklart röra sig om ett verkligt arbete och ett verkligt resultat. Det finns många tänkbara aktiviteter som inte åstadkommer någonting överhuvud taget. Det är inte arbete och kan inte räknas som hängiven tjänst.
BhG 5.8-9 En person i gudomligt medvetande vet alltid inom sig, att fastän han hör, ser, känner, luktar, äter, rör sig, sover och andas, gör han i själva verket inget alls. Ty medan han talar, förkastar, tar emot och öppnar eller sluter ögonen, vet han alltid att det bara är de inre sinnena som är sysselsatta med sina objekt och att hanh står över dem. Den här paradoxala versen förklarar vad vi egentligen bör mena med handlande, dvs. en verksamhet i tillstånd av illusion, vilken därmed har återverkan på den handlande, enligt vad som åstundas eller fruktas av denne. Den sant gudsmedvetne bortser emellertid från sådan återverkan och handlar i sanning, vilket strängt taget kan sägas vara ickehandlande, eftersom det inte har en återverkan i egentlig mening. Han identigfierar sig inte felaktigt med den egna kroppen, utan vet att han står över denna.
BhG 5.10 Den som utan bundenhet fullgör sin plikt och överlämnar resultaten till den Hölgste Herren, påverkas inte av synd, liksom lotusbladet ej berörs av vattnet. Härav förstår vi att utförande av föreskriven plikt, t ex med allt det engagerade världsliga handlande, varom talas i kapitel två, utför gudshängiven tjänst.
BhG 5.11 Yogierna, som givit upp sina band, är verksamma med kroppen, det inre sinnet, intelligensen och även med de yttre sinnena, endast för att renas. Kroppens enda syfte är alltså att rena personen från materiell besmittelse, dvs. blir oföränderlig andekropp, vilket inte är möjligt i detta livet, men man kan driva denna strävan så långt det går. När man är akktiv i Krishnamedvetande för att tillfredsställa Krishnas sinnen, blir man renad på det sättet, men då uppstår frågan hur man kan veta att man verkligen är i Krishgnamedvetande. Krishnamedvetandet måste utgöra ett redan i det materiella livet förverkligat förstadium till den fulla befrielsen, eftersom den Krishnamedvetne uppenbarligen alltjämt är fången i sin materiella kropp. Dock vet han sin belägenhet, varför han inte inssärjes i materiens villkor.
BhG 5.12 Den stadigt hängivna själen uppnår äkta frid, ty han offrar alla handlingars resultat till Mig; medan en person som inte är förenad med det gudomliga och som åtrår sitt arbetes frukter, blir insnärjd. En nyttig upprepning av huvuläxan för vår tillvaro.
BhG 5.13 När den i kroppen fängslade levande varelsen behärskar sin natur och i sitt sinne försakar alla handlingar, vistas han lycklig i staden med nio portar (den materiella kroppen) och varken handlar eller förorsakar handling. Den försakelse som krävs för befrielse är med andra ord en sinnesakt. Denna sinnesakt består i vetande och kunskap. Man har vetskap om att allt handlande med avsikt att i egenskap av sitt falska ego, dvs. den kropp man felaktigt identifierar sig med, njuta frukterna av handlandets resultat. Denna intention är i själva verket definitionen på handlande. Om man avstår denna intention kan man bli fri och lycklig redan i detta kroppsbundna liv.
BhG 5.14 Den i kroppen fängslade andesjälen, herre i kroppens stad, skapar inte handlingar, ej heller beveker han människor att handla, och inte heller skapar han handlingens frukter. Allt detta utförs av den materiella naturens kvaliteter. Våra jag har alltså en överordnad substans utanför det materiella. Medvetandets uppkomst kan inte förklaras empiriskt. Jag gör konjekturen att denna transcendentala andesjäl utgör medvetandets förutsättning. Sedan är frågan om liv förujtsätter medvetande, om ock aldrig så minimalt. Vetenskapsmännen har icke lyckats generera av liv ur livslös materia.
BhG 5.15 Ej heller tar den Högste Herren på Sig någons syndfulla eller fromma handlingar. Varelser som fängslats i materiella kroppar förvillas emellertid av okunnigheten som höljer deras verkliga kunskap. Det är en direkt gensaga av kristendomens egendomliga lära, vilken på ett sätt som borde inge misstanke säger människorna PRECIS vad de vill höra. Karmalagen verkar däremot klar och logisk.
BhG 5.16 När man emellertid upplyses om kunskapen som förgör okunnigheten, då uppenbarar denna kunskap allt, liksom allting upplyses av solen under dagen. Det här är således väsentligen gnosticism, som även har lämnat djupa spår in0om andra religiösa traditioner.
BhG 5.17 När ens intelligens, sinne, tro, tillflykt är fästa vid den högste, renas man genom genom fullständig kunskap helt från farhågor och färdas således utan hinder på vägen mot befrielse. En rimlig tolkninbg är att detta fokus på Den Högfste utgör tillräckligt villkor för befrielse. Då måste man förstå vad Den Högste egentligen är.
BhG 5.14 Den i kroppen fängslade andesjälen, herre i kroppens stad, skapar inte handlingar, ej heller beveker han människor att handla, och inte heller skapar han handlingens frukter. Allt detta utförs av den materiella naturens kvaliteter. Våra jag har alltså en överordnad substans utanför det materiella. Medvetandets uppkomst kan inte förklaras empiriskt. Jag gör konjekturen att denna transcendentala andesjäl utgör medvetandets förutsättning. Sedan är frågan om liv förujtsätter medvetande, om ock aldrig så minimalt. Vetenskapsmännen har icke lyckats generera av liv ur livslös materia.
BhG 5.15 Ej heller tar den Högste Herren på Sig någons syndfulla eller fromma handlingar. Varelser som fängslats i materiella kroppar förvillas emellertid av okunnigheten som höljer deras verkliga kunskap. Det är en direkt gensaga av kristendomens egendomliga lära, vilken på ett sätt som borde inge misstanke säger människorna PRECIS vad de vill höra. Karmalagen verkar däremot klar och logisk.
BhG 5.16 När man emellertid upplyses om kunskapen som förgör okunnigheten, då uppenbarar denna kunskap allt, liksom allting upplyses av solen under dagen. Det här är således väsentligen gnosticism, som även har lämnat djupa spår in0om andra religiösa traditioner.
BhG 5.17 När ens intelligens, sinne, tro, tillflykt är fästa vid den högste, renas man genom genom fullständig kunskap helt från farhågor och färdas således utan hinder på vägen mot befrielse. En rimlig tolkninbg är att detta fokus på Den Högfste utgör tillräckligt villkor för befrielse. Då måste man förstå vad Den Högste egentligen är.
BhG 5.21 En sådan person attraheras inte av materiell sinnesnjutning, utan befinner sig i ständig trans och njuter av den inre glädjen. På detta sätt åtnjuter den självförverkligande personen obegränsad glädje, ty han koncentrerar sig på den Högste. Detta är ett ideal. En sådan fulländad prson kan omöjligt existera i sinnevärlden.
BhG 5.23 Om man förmår tolerera de materiella sinnenas impulser och hejda begärets och vredens krafter innan man överger den nuvarande kroppen, är ens belägenhet den rätta, och man är lycklig i denna värld. Det teologiska studiet och arbetet är en beredelse inför döden.
KAPITEL 6 DHYANA-YOGA
BhG 6.1 Den Högsta Personliga Guden sade: Den som inte åtrår sitt arbetes frukter och som arbetar enligt vad plikten bjuder, är en sannyasi, och han är en sann mystiker; men inte den, som varken tänder någon eld eller utför något arbete. Därmed skärps beskedet som gavs i BhG 5.2. Innebördsförklaringen säger: "Fulländningens kriterium är att handla i Krishnamedvetande, och inte i avsikt att njuta sitt arbetes frukter. Att handla i Krishnamedvetande är varje levande varelses plikt, ty alla är av naturen delar av den Högste. Kroppens delar arbetar inte för sig själva, utan för att tillfredsställa den fullständiga helheten. På samma sätt är en levande varelse, som handlar för att tillfredsställa den högsta helheten och inte för personlig tillfredsställelse, en fullkomlig sannyasi eller en fulländad yogi." Just så.
BhG 6.2 O Pandus son! Det som kallas försakelse är detsamma som yoga, vilket innebär att sammanlänka sig med den Högste, ty ingen kan bli en yogi om han inte försakar begären efter sinnesnjutning. Det ger förstås ett problem, eftersom just begären efter sinnesnjutning utgör just den lidelsens kvalitet som upprätthåller det materiella livet, vilket i synnerhet gäller den sexuella driften, som är avsedd att garantera fortplantningen. Visdomen riskerar därmed att bli suicidal, vilket förkastades i föregående vers. Man skall fortsätta arbeta för livets totala uppehälle, utan egoistiskt särintresse.
BhG 6.3 För nybörjaren i det åttafaldiga yogasystemet är medlet arbete; och för den som redan uppnått yoga är medlet försakande av alla materiella handlingar. Vad är detta? försakande av alla materiella handlingar, total passivitet? De målet ser ut som levande död.
BhG 6.3 För nybörjaren i det åttafaldiga yogasystemet är medlet arbete; och för den som redan uppnått yoga är medlet försakande av alla materiella handlingar. Vad är detta? försakande av alla materiella handlingar, total passivitet? De målet ser ut som levande död.
BhG 6.19 Liksom en låga på en vindstilla plats inte fladdrar, så förblir transcendentalisten, vars sinne alltid är behärskat, alltid stadig i sin meditation över det transcendentala självet. Den vackra bilden kan få tala för sig själv.
BhG 6.20-23. Vid det fulländade stadiet som kallas trans, eller samadhi, avhåller sig ens sinne helt från materiella psykiska aktiviteter genom utövandet av yoga. Detta kännetecknas av ens förmåga att se självet genom det rena sinnet och att glädjas i självet. I detta glädjefyllda tillstånd erfar man gränslös transcendental lycka, förverkligad genom transcendentala sinnen. När man sålunda etablerat sig på detta stadium, avviker man aldrig från sanningen, och då man uppnått detta anser man att det inte finns någonting som är mera värt. I detta tillstånd skakas man inte ens av de största svårigheter. Detta är i sanning verklig frihet från alla lidanden som orsakas av beröring med materia. Därmed är ett löfte utställt som ger ett fullständigt enkelt och entydigt incitament till självförverkligande. Infrias detta löfte?
BhG 6.35 Herren Shri Krishna sade: O du starkt beväpnade Arjuna! Det är onekligen mycket svårt att kuva det rastslösa sinnet, men det bär möjligt genom ständig övning och obundenhet. Väsentlig är strävan till självkontroll, något mycket lättförståeligt. Innebörden nämner nio olkika slag av hängiven tjänst till detta ändamål.
BhG 6.36 För den som har otyglat sinne är självförverkligandet mycket svårt. Men den som behärskar sitt sinne och strävar på rätt sätt kommer säkerligen att lyckas. Det är min uppfattning. Bekräftande upprepning. Utsagen signalerar att här inte ges en absolut garanti för framgång.
BhG 6.37 Arjuna sade: O Krishna! Vad sker med en transcendentalist som misslyckas; som först med tro vandrar vägen mot självförverkligande men som senare avviker på grund av världsligt sinnelag, och som därför inte når mystikens fulländning? "Att vandra den transcendentala vägen innebär att man mer eller mindre förklarar krig mot den illusoriska energin, dvs. maya."
BhG 6.38 O Du mäktige Krishna! Går inte en sådan människa, som har avvikit från transcendensens väg, miste om såväl andlig som materiell framgång och förgås som ett sönderslitet moln, utan ställning i någon sfär? Den orolige Arjuna ser såväl andlig som världslig framgång såsom eftersträvansvärda. Han är nu ängslig att ett tillfälligt misslyckande skall fördärva alltihop. Det är ett naturligt bekymmer. Materiell lycka skall inte eftersträvas utöver livets nödtorft, men så långt är det förvisso eftersträvansvärt, eftersom vi annars råkar i ofrånkomligt lidande. Jfr BhG 3.5, 3.10 m fl ställen. Kroppen har sina ofrånkomliga behov, som måste tillfredsställas, och som man har ovillkorlig rätt att tillfredsställa, eftersom Den Högste lovat detta (BhG 5.13). Det är emellertid rätt att reducera detta kroppsliga beroende så långt möjligt, så att man kan vara fattig och ändå kroppsligt belåten. Materiell lycka i form av överflöd utöver detta livets tillfredsställande nödtorft är emellertid förkastligt. Man gör för sitt eget bästa mycket klokt i att så långt möjligt göra sig oberoende av materiellt överflöd, vilket dock på intet sätt innebär att man skall förkasta materiell utveckling och förädling, utan tvärtom bemästra denna med ständigt ökande kompetens just i ett tillstånd av objektivt och gudshängivet oberoende.
BhG 6.39 Detta är mitt tvivel, o Krishna, och jag ber dig att fullständigt förjaga det. Förutom Du finns ingen som kan skingra detta tvivel. Arjuna erkänner utan omsvep sin allmänmänskliga hjälplöshet, som vi alla har del av.
BhG 6.40 Den Högsta Personliga Guden sade: O Prithas Son! En transcendentalist, som utför lyckobringande gärningar, kommer ej att möta undergång, varken i ndenna värld eller i den andliga; den som gör gott, min vän, besegras aldrig av ondska. Här utlovas "frälnsning" redan iu detta liv för den som utför lyckobringande gärningar och gör gott. Det kontrasterar skarpt mot den kristna nådeläran. Men frågan är ju: vad menas med lyckobringande gärningar? Vad menas med gott? Innebörden förklarar: man lever ett reglerat liv, vilket i sin tur i bästa fall innebär att man är gudshängiven i Krishnamedvetande, vilket ser ut som en cirkeldefinition. "Krishnamedvetna handlingar är de enda lyckobringande handlingarna, och de som frivilligt utsätter sig för svår självtukt för att göra framsteg i Krishnamedvetande är fulländade transcendentalister." Då är frågan: är en handling lyckobringande därför att den är Krishnamedveten, eller är det tvärtom? Svår självtukt rekommenderas och är nog för att anses fyulländad transcendentalist, även om man inte ännu är krishnamedveten. Men svår självtuktr medför per definition lidande. Detta lidande är nödvändigt för att befria sig från lidande, oh har värde därigenom och inte av något annat skäl.
BhG 6.41 Efter att i många år ha njutit på planeter där de fromma dväljs, kommer den yogi, som har misslyckats, att födas i en rättfärdig familj eller i en rik adlig familj. Härmed är det klart utsagt att man kan nå betydelsefull framgång utan att nå ända fram. Att nå ända fram är inte realistiskt under en livstid. Vad den kommande reinkarnationen kan bli har man förstås ingen aning om och kan omöjligt veta, varför denna inte är något man skall se fram emot på något sätt. Det är principen om det partiella framstegets möjlighet och värde som är det väsentliga. Man har därför ingen som helst anledning att ge upp eftersom man känner sig otillräcklig och oförmögen till herkuliskt krävande askesbragder.
BhG 6.42 Eller också (om han misslyckas efter att en längre tid ha utövat yoga) föds han i en familj av verkligt visa transcendentalister. Sannerligen är en sådan börd svår att nå i denna värld. Det partiella framstegets värde är så viktigt, och den fulla vägen så svår, att den Högste vill ge eftertrycklig uppmuntran.
BhG 6.43 Efter en sådan födsel återfår han det gudomliga medvetandet från sitt tidigare liv, och han strävar efter att göra ytterligare framsteg för att fullständigt lyckas, o Kurus son. Framstegen mot full befrielse är alltså kumulativa över reinkarnationerna.
BhG 6.44 I kraft av sitt förra livs gudomliga medvetande dras han automatiskt till yogaprinciperna - utan att ens söka dem. En sådan vetgirig transcendentalist är alltid höjt över skrifternas ritualistiska principer. Här sägs det hur klart som helst att de ritualistiska principerna icke är mål, utan medel, över vilkas giltighet man kan höja sig. Det innebär naturligtvis inte att det på något sätt är fritt fram att bete sig hur som helst, eftersom yogaprincipernas naturliga efterlevnad ger ett kriterium på andligt avancemang. Å andra sidan ger innebördsförklaringen ett märkligt exempel på en visman som fullgjorde ett heligt löfte att sjunga guds namn tre hundra tusen gånger dagligen. Det exemplet måste naturligtvis förstås metaforiskt och inte bokstavligt, för ett dylik uppträdande i realiteten vore ju tvärtom ritualism driven till sin extrema spets och bara fullständiigt opersonligt meningslöst, tomt och direkt absurt för att inte säga suicidalt; tänk om Arjuna betett sig så i stället för att kämpa vid Kuruksetra! Exemplet gör därför nytta som en pedagogiskt klargörande motbild. Annars får vi den mest blatanta självmotsägelse i skriften, dvs. falsifierande inkoherens, vilket vi lugnt och axiomatiskt utesluter.
BhG 6.45 Och när yogin allvarligt strävar mot ytterligare framsteg, renad från all besmittelse, då uppnår han slutligen, efter många livs övning, det slutliga målet. Det är åtminstone logiskt att man inte klarar allt under en livstid.
BhG 5.46 En yogi är en asket, större än en asket, större än en empiriker och större än en som åtrår arbetets frukter. Bli därför under alla omständigheter en yogi, o Arjuna! Arjuna representerar mändkligheten. Uppmaningen gäller oss alla efter förmåga.
BhG 6.47 Och av alla yogier är han, som med fast tro alltid dväljs i Mig, tänker på Mig inom sig och utför transcendental kärleksfull tjänst till Mig, den mest intimt förenade med Mig i yoga och den högste av alla. Detta är Min åsikt. Nu ska man inte inbilla sig att detta är lätt. Krishna är en sak, människors föreställningar om Krishna en annan. Man ska inte inbilla sig att det finns några enkla genvägar. Man får inte slå sig till ro i andlig lättja, då faller man offer för okunnighetens Demon. Envar måste ställa maximalt krav på sig själv.
KAPITEL 7. KUNSKAP OM DET ABSOLUTA
BhG 7.1 Den Högsta Personliga Guden sade: Hör nu, o Prthas aon, hur du genom att utöva yoga fullt medveten om Mig, med sinnet fäst vid Mig, fri från tvivel, till fullo kan lära känna Mig! Just det. Man kan mycket väl fullkomligt strunta i andra människor, i samhället och allring, "skita i allt", som man säger, förakta andra människor, högakta sig själv, ge faderullan i hela sankhyan och likväl uppnå Befrielse genom att lyssna till Herren SJÄLV och inget annat. Likafullt skall man inte göra så, vilket bestämt förklaras i Bhg 2.31-39. Vad man skall göra, alltså den av Herren föreskrivna Plikten, är att vara som alla andra människor och dela deras värv, deras konkret föreskrivna plikter, och gemenskap helt och fullt just i egenskap av yogi.
BhG 7.2 Jag skall nu fullständigt förklara denna kunskap för dig, både den fenomenella och den andliga. När du kännerden, återstår inget annat att veta. Här får man varna för den fundamentalistiska bokstavstrond Demon. Det är grunderna som förklaras, och på dessa måste vi bygga vidare: en läxa för livet, och nästa liv, och nästa etc. Vi lägger då märke till att Krishna bekräftar vad jag tidigare sagt: inte bara den andliga kunskapen behövs, den fenomenella behövs också. De skall vara oskiljaktiga - ty hur skall vi annars lära känna Mahavishnu? Det finns ju ingen möjlighet om vi inte studerar den yttersta verkligheten från båda håll!
BhG 7.3 Av tusentals människor kanske en strävar efter fullkomlighet, och bland dem som uppnått fullkomlighet, känner knappast någon mig i sanning. Det är en betydelsefull vers. Någonting i närheten av verkligt krishnamedvetande är möjligt endast för ett mycket litet fåtal. "T o m de mäktiga halvgudarna är ibland förvirrade i fråga om Krishna." Versen är särskilt viktig, eftersom den implicit meddelar den skarpaste varning: man skall inte, som en del tycks göra, gå omkring och inbilla sig att man har uppnått Krishnamedvetande, för det har man inte. Man har genom suggestion försatt sig själv i ett primitivt behagligt tillstånd, som man förväxlar med Krishnamedvetande. Det är en fälla.
BhG 7.4 Jord, vatten, eld, luft, rymd, inre sinne, intelligens och falskt ego - tillsammans utgör dessa åtta mina avskilda inre energier. Den materiella världen avskiljer sig från sitt ursprunk Krishna. Både materia och medvetande räknas till den materiella världen.
BhG 7.5 Ostarkt beväpnade Arjuna! Förutom dessa finns Min högre energi, vilken omfattar alla levande varelser, som utnyttjar denna lägre, materiella tillgångar. Här klargörs förhållandet till världen. Hur skall man annars förklara medvetandets uppkomst?
BhG 7.6 Alla skapade varelser har sitt ursprung i dessa två naturer. Var övertygad om att Jag är källan til allt materiellt och andligt i denna värld, samtidigt som Jag är dess upplösning! Det empiriskt okorroborerbara postulatet är att Materien framgår ur Anden och inte tvärtom. Personligen tror jag att detta är halva sanningen. Intuitivt tror jag att det sagda är sant, men jag är samtidigt övertygad om är att Genesis, betraktat s a s från motsatt håll, är det omvända. Andens framgående ur Materien är vad som empiriskt ges vid handen, men också detta är halvsanning eftersom medvetandets uppkomst förblir oförklarat med mindre vi kon struerar en andlig urkälla, något som låter sig göras med rationell metod relegitimerande metafysiken. Ande och Materia framgår simultant och oskiljaktigt ur varandra.
BhG 7.7 O vinnare av rikedomar! Det finns ingen sanning högre än jag. Allting vilar på Mig som en pärlor på en tråd. Här anges Bhagavan som högsta instans transcenderande kategorierna Ande och Materia.
BhG 7.8 O Kuntis son! Jag är vittnets smak, solens och månens ljus samt stavelsen om i Vedas mantran: jag är ljudet i etern och människans förmåga. Herren finns i allting. Därför skall man också bejaka allting. Att förneka och frukta världen är att förneka och frukta Herren. Då ska man beakta förfallet, som materialiseringen innebär, och sträva att rena och förbättra materien så långt det är möjligt. Att förneka och förskjuta det materiella är villfarelse, som står direkt i strid med skriftens ord. Idealismen och purismen måste avvisas.
BhG 7.9 Jag är jordens ursprungliga doft, och Jag är eldens hetta. Jag är livet i allt som lever, och jag är alla asketers botgöring. Får nog ses som poesi. Innebördsförklaringen har Gudomen en ursprunglig doft. Intressant!
BhG 7.10 O Prithas son! Du skall veta att Jag är fröet till allt som existerar, de intelligentas intelligens och de mäktigas mannamod. Här betonas dygderna mod och intelligens.
BhG 7.11 O Bharatas herre [Arjuna] Jag är styrkan hos de starka som är fria från lidelse och begär. Jag är det könsumgänge som inte strider mot religiösa principer. Den här versen är viktig för sexualmoralisk doktrin. Det är lidelsen och begäret man skall akta sig för. Om vällusten sägs ingenting. Innebördsförklaringen meddelar: "Den starke mannens styrka måste användas till att beskydda de svaga. Syftet med könsumgänge enligt dharma är att alstra barn och inte något annat." Den sexualmoraliska ståndpunkten är något strängare än den katolska, som tillägger makarnas enhet. Det finns en teoretisk ventil i begreppet akarma, men däri skall man under inga omständigheter spekulera. Sökande efter sexuell vällust för sin egen skull, som är det sekulära samhällets norm, får anses absolut förkastligt.
BhG 7.12 Vet att alla tillstånd - antingen de kännetecknas av godhet, lidelse, eller okunnighet - manifesteras av Min energi! Jag är på så sätt allting, men Jag är oberoende. Jag är inte underkastad den materiella naturens kvaliteter. Tvärtom befinner de sig i mig. Allt kommer från Bhagavan, också det onda.
BhG 7.13. Vilseledd av de tre kvaliteterna godhet, lidelse och okunnighet känner världen icke mig, som står över kvaliteterna och som är outtömlig. Världen fördunklas genom de nämnda tre kvaliteterna. Att rena och förbättra materien är först och främst att uppfatta materien oberoende av de nämnda kvaliteterna, dvs. förstå materiens objektiva egenskaper utan att projucera något illusoriskt värde på dem. Materiens objektiva egenskaper är just det högsta världen som manifesterar Krishna själv genom Vishnu. Detta objektiva medvetande är Krishnamedvetande.
BhG 7.14 Denna min gudomliga energi, bestående av den materiella naturens tre kvaliteter, är mycket svår att betvinga. Men de som har överlämnat sig till Mig kan lätt tränga bortom den. Här har vi en skenbar motsägelse. Den materiella världen är gudomlig och därmed verklig, och mycket svår att betvinga. Likväl kan man lätt tränga bortom den, dvs. förstå dess begränsade betydelse, genom att låta sig uppfyllas av gudsmedvetande. På så sätt är man på bästa sätt utrustad att fullgöra sin föreskrivna plikt att betvinga naturen. Denna föreskrivna plikt kvarstår. På så sätt är motsägelsen upplöst och förklarad.
BhG 7.15 Sådana uslingar, som är skändligt dåraktiga, som är lägst bland människor, som av illusionen berövats sin kunskap och som har demonernas ateistiska natur, överlåter sig icke till Mig. Det är påfallande starjkt fördömande ordalag.
BhG 7.16 O du främste bland Bharatas!Fyra slags fromma människor börjar tjäna Mig i hängivenhet - den som lider, den som önskar rikedomar, den nyfikne och den som söker kunskap om det Absoluta. Ännu en pedagogiskt nyttig kategorisering av det slag den systematiska Vedantan älskar. Ganska självförklarande.
BhG 7.24 Ointelligenta människor, som inte känner Mig fullständigt, tror att Jag, Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, tidigare var opersonlig och nu har antagit denna personlighet. På grund av bristande kunskap känner de inte till Min högvre natur, som är oföränderlig och suverän. Man måste göra sig av med illusionen att verkligheten själv är opersonlig. (Den osynliga norra vedantans störste, Martin Heidegger, har utlagt detta efter västlig Ande.) Den yttersta verkligheten är ICKE gestaltlös, såsom diverse tomhetsfiliosofier (existentialism, buddhism) hävdar ; i katolsk parallell är impersonalismens synsätt Själens Dunkla Natt;; jag hänvisar även till innebördsförklaringen av BhG 15.1. Enbart studium räcker inte; hängiven tjänst krävs därtill. Mahamantrat är härtill gagneligt och enkelt, närmast gratis, tillhanda i varje ögonblick, jag har själv erfarenhet av sådant sjungande, och rekommenderar det allravarmast.
BhG 7.25 Jag uppenbarar Mig aldrig för de dåraktiga och ointelligenta. För dem är jag täckt av Min inre kraft, och därför vet de inte att jag är odödd och ofelbar. Här anges intelligensen som den huvudsaklige egenskapen för att främja befrielse, något som saknas i kristendomen. Intressant är formuleringen om den inre kraft som döljer Den Högste. Det låter sig härledes en självreglerande pedagogisk princip: man skall inte lägga ner för myckjet möda på undervisning, ty den som inte förstår vad som klart och tydligt sägs förtjänar inte kunskap, av det enkla skälet att han är för dum.
BhG 7.26. O Arjuna! Som den Högsta Personliga Guden känner Jag till allt som hänt i det förgångna, allt som händer nu och allt som kommer att hända i framtiden. Jag känner också till alla levande varelser, men mig känner ingen. Ingen betyder ingen. Det är därför omöjligt att med säkerhet uttala sig om vad Herren vill. Innebördsförklaringen meddetal att Den högste har en immateriell kropp, materiell kan den inte vara eftersom den då skulla vara föränderlig, och underkastad reinkarnation vilket skulle vara oförenligt med allvetandet. Texten tycks förutsätta att en kropp måste finnas, vilket stämmer med den kristna uppfattningen. "Ingen som har en materiell kropp kan minnas sitt föregående liv, och inte heller kan någon förutsäga sitt nästa liv eller ens förutsäga hur detta liv kommer att sluta. Ingen kan med andra ord säga vad som hände i det förgångna, vad som sker nu och vad som kommer att ske i framtiden, såvida han inte är befriad från materiell besmittelse." Befrielse från matteriell besmittelse utgör alltså nödvändigt för allvetande. Det är däremot inte utsagt, att sådan befrielse medför allvishet.
BhG 7.27 O Bharatas ättling, o fiendens betvingare! Förvillade av motsatsparen, som stiger ur begär och hat, föds alla levande varelser in i illusionen. Lidelserna är medfödda. Med dessa följer en felaktig verklighetsuppfattning, en ogiltig bontologi. "Rena hängivna som inte är förvillade eller besmittade av begär och hat, kan förstå att Krishna framträder genom Sina inre krafter, medan de som är förvillade av dualism och okunnighet tror att Den Högsta Personliga guden har skapats av materiella energier. Däri ligger grunden till deras olycka. Typiskt för dessa förvillade människor är att deras sinnen är uppfyllda av motsatsparen ära och vanära, lidande och lycka, kvinna och man, gott och dåligt, glädje och smärta osv." Problemet är förstås att dessa motsatspar är fenomenologiskt givna, vi möter dem i vår direkta, ofrånkomliga erfarenhet. Det gäller då att så att säga ta distans, kliva ett steg tillbaka, och se dem för just vad de är, nämligen tillfälligheter, som man inte skall låta sig ryckas med av.
BhG 7.28 Människor som i detta och tidigare liv har handlat fromt och vars syndfulla gärningar helt har utplånats är befriade från illusionens motsatspar, och de engagerar sig beslutsamt i Min tjänst. De har med andra ord reinkarnerats, alltså återvänt till krestloppet. Härav följer att syndfrihet och illusionsfrihet inte räcker för slutlig befrielse.
BhG 7.29 Intelligenta människor, som strävar efter befrielse från ålderdom och död, söker genom gudshängiven tjänst sin tillflykt till Mig. De är i sanning Brahman, ty de vet allt om transcendentala gärningar. Intelligenta människor är medvetna om det självklara, nämligen att livet har ett sorgligt slut. Till följd härav har de redan medvetenhet om en transcendental verklighet. Det finns en andlig kropp som inte påverkas av den materiella världens förändringar. Verklig är den som erhåller en andlig kropp och blir den Högsta Personliga Gudens följeslagare. Det är verklig befrielse. Det följer att inte alla har en andekropp.
KAPITEL 8. ATT NÅ DEN HÖGSTE
BhG 8.1 Arjuna frågade: O herre! O Högsta Person! Vad är Brahman? Vad är självet? Vad är fruktbärande handlingar? Vad är denna matreriella manifestation? Vad är haslvgudarna? Var vänlig och förklara allt detta för mig! Allt på en gång. En topp signaleras.
BhG 8.2 Vem är offrets herre, och hur är han belägen i kroppen, o Madhusudana? Och hur kan de som engagerar sig i gudshängiven tjänst känna Dig vid dödsögonblicket? Tillvaron är i grunden ett offer. Dödsögoblicket avgörelse betonas även, fasrtän svagare, i kristendomen. Gudomens mångfald betonas starkare i vedantan, som alltså är mindre starkt monoteistisk.
BhG 8.7 Därför, Arjuna, skall du alltid tänka på Mig i Min Krishna-gestalt, samtidigt som du utför din föreskrivna plikt och kämpar. Med dina gärningar tillägnade Mig, och med ditt sinne och din intelligens förankrade i Mig, kommer du utan tvivel att nå Mig. Det gäller att leva i världen på bästa och effektivaste sätt och samtidigt glömma sig själv som avgränsad kropp och ägna allt av sig själv åt Den Högste enbart.
BhG 8.8 Den som mediterar på Mig som Gudomens Högsta Personlighet, som ständigt engagerar sitt sinne i att minnas Mig och som aldrig avviker från denna väg, han, o Partha, kommer sannerligen att nå mig. Harekrishnamantrats funktion är att ständigt påminna om att det är Den Högste allting handlar om, inte en själv.
BhG 8.9 Man skall meditera på den Högsta Personen som Han som vet allt, som är den äldste, som är härskaren, som är mindre än det minsta, som upprätthåller alting, som är bortom alla materiella begrepp, som är ofattbar och som alltid är en person. Han strålar som solen och han är transcendental, höjd över den materiella naturen. Oinskränkt allmängiltighet.
BhG 8.10 Den som i dödsögonblicket placerar livsluften mellan ögonbrynen och med yogans kraft och ett orubbligt sinne erinrar sig den Högste Herren i total hängivenhet, kommer med säkerhet att nå Guydomens Högsta Personlighet. Måste förstås symboliskt, inte bokstavligt. I döden är allt bestämt och klart, och det är möjligt att just genom att dö fulländat undgå kretsloppet. Ger ett närmande till kristendomen.
BhG 8.14 O Prithas Son! Den som utan avvikelser tänker på mig, når mig med lätthet; detta på grund av hans ständiga engagemang i hängiven tjänst. Med lätthet? Det är en märklig vers. "En ren hängiven har inga önskningar." Önskningar kan man ju inte undvika att känna, men man skall alltså alltid distansera sig från dem. "En ren gudshängiven är alltid sysselsatt med attg hängivet tjäna Krishna i någon av Hans olika personliga aspekter." Det sägs också, att Krishna har flera fullständiga uppenbarelseformer. Man skall alltid tänka på herren som en person. Det här är en viktig vers.
BhG 8.19 Alla levande varelser framträder ständigt på nytt när Brahmas dag anländer, och när Brahmas natt kommer, tillintetgörs de hjälplöst. Man måste vara medveten om den kommande förintelsen. Innan dess måste allting bli fulländat och klart. Harekrishnamantrat är inget självändamål, och har ingenting med primitiv magi att göra, utan tjänar som intensiv ständig påminnelse om att allt måste tillägnas den högste, och att det brådskar.
BhG 8.20 Dock finns en annan omanifesterad natur, som är evig och transcendental till manifesterad och omanifesterad materia. Denna natur är suverän och kan aldrig förintas. När allt i världen förgås, förblir denna oförändrad. Den allmängiltiga föreskrivna plikten är att i den materiella världen så långt möjligt avbilda den fulländade andliga världen, vilket naturligtvis inte är ens till närmelsevis möjligt, men det är ändå något man är förpliktad till som strävan. Därför är det nödvändigt att eftersträva överlägsenhet på det materiella livets alla områden, för att på så sätt rengöra Vishnus kropp. Gör man så, tar Den Högste hand om resten. Annars måste man återvända till den materiella världens bedrövliga kretslopp. Man får alltså inte frestas till världsfrånvänd passivitet i tron att man under alla omständigheter är fullständigt trygg. Just denna vanföreställning ger Arjunas svaghet, som å det bestämdaste förkastas i kapitel 2.
BhG 8.21 Det som vedantisterna beskriver som omanifesterat och oförgängligt, det som är känt som det högsta målet, den plats från vilken man aldrig återvänder om man en gång nått dit - det är Min högsta boning. Denna plats är utan gräns, varje föreställning om den är ofullständig och måste ständigt utvidgas och fördjupas. Det finns inget slut på den förståelseprocessen. Den oändliga världsliga kunskapstillägnelsen ingår som ett oundgängligt led i denna process, som skall fullgöras utan själviskhet och falskt ego, jämte en ständig erinran om den transcendentala, outsägliga verkligheten man vill uppnå, vilket inte är möjligt i den materiella världen. Möjligt här är endast att så snabbt som möjlligt röra sig framåt i rätt riktning.
BhG 8.22 Gudomens Högsta personlighet, som är mäktigare än alla andra, kan nås genom oförfalskad hängivenhet. Fastän han befinner sig i Sin boning är Han alltgenomträngande. Allt vilar i honom. Enbart härngivenhet räcker inte. Hängivcenheten måste vara oförfalskad. Därför meddelas, att Gudomens Högsta personlighet genomtränger allting, och att allting vilar i honom. Den oförfalskade hängivenheten ser allting som det är, och hemfaller därför inte åt verklighetsflykt, världsfrånvändhet och vanföreställning.
BhG 8.23 O du främste bland Bharatas! Jag skall nu förklara för dig de olika tider, vid vilka yogin, när han lämnar denna värld, återvänder eller inte återvänder. Den rent gudshängivne är inte berörd av detta, eftersom han gjort sig helt oberoende av världens tid. Det är dock ifrågasatt, om ren gudshängivenhet överhuvud taget är möjlig i denna värld. Vad som nu anges är möjligheter för dem som inte kommit så långt, men näranog.
BhG 8.24 De som känner den Högsta Brahman når detta Absoluta genom att lämna världen under den tid då eldguden övar sitt inflytande, i ljuset, vid ett lyckobådande ögonblick på dagen, under de fjorton dagar då månen blir större eller under de sex månader då solen står i norr. Här anges ett "trick" för att undkomma kretsloppet genom att dö vid en gynnsam tidpunkt då eldguden Indra, en hallvgud, är mäktig. Det har parentetiskt intresse. Det är transcendental, dvs. metafysisk kunskap, som inte är tillgänglig för den empirtiska vetenskapens undersökningsmetoder och kan därför utan vidare godtas som stipulativ kunskap i form av ett axiom. För den krishnamedvetne, som gått direkt på målet, är denna dödsfärdighet överflödig.
BhG 8.25. Den mystiker, som lämnar världen under röken, natten, de fjorton dagar då månen avtar eller des sex månader då solen står i söder, når månplaneten men kommer åter tillbaka. Innebörden förklarar, att den som fullkomnat sitt liv kommer till Candraloka, den verkliga, subtila månen, och lever där behagfullt under tio tusen år (enligt) halvgudarnas subtila tideräkning som inte kan detekteras i det grova materiella livet. Då det subtila ej kan förnimmas av grova människor, kan de senare mycket väl vara mitt uppe i det utan att märka någonting. På så sätt kan Candraloka och den fysiska månen mycket väl befinna sig på samma rumsliga ort och uppta samma rumsutrymme, men det kan inte konstateras med empiriska metoder.
KAPITEL 9. DEN MEST FÖRBORGADE KUNSKAPEN
BhG 9.1 Den Högsta Personliga Guden sade: Min käre Arjuna! Eftersom du aldrig avundas mig skall Jag förläna dig denna högst förborgade kunskap och dess förverkligande. När du känner den kommer du att befrias från den materiella världens lidanden. "Det står i Bhakti-rasamrita-sindhu, att den som hyser en allvarlig önskan att kärleksfullt tjäna den Högste Herren måste anses vara befriad, trots att han fortfarande befinner sig i det materiella livets betingade tillstånd." OK. Men om man nu befinner sig i detta betingade tillstånd hur kan man då vara samtidigt fri? Det går helt enkelt inte ihop! Man man måste nöja sig med att anses fullt fri, eftersom man ser tingen som de verkligen är och inte låter sig viljelöst styras av de materiella omständigheterna. Det är den enda möjliga förklaringen, och den enda rimliga. Den objektivt fulla befrielsen kommer först med den sista döden, alltså den som sker utan återfödelse.
BhG 9.2 Denna kunskap är den kungliga visdomen, den hemligaste av hemligheter. Den är den renaste kunskapen, och eftersom den skänker omedelbar insikt om självet genom förverkligande, utgör den religionens fulländning. Det talar för sig självt, och påkallar genast allrastörsta uppmärksamhet.
BhG 9.3 O fiendens gissel! De som inte är trogna på den gudshängivna tjänstens väg kan inte nå Mig. Därför återvänder de till den materiella världens födelse och död. Det inledande utropet erinrar om den världsliga inramning den andliga undervisningen har, och från vilket den inte kan separeras genom bortseende, eftersom andligheten därigenom blir tom illusion, såsom fallet blev för den store yogin och villoläraren Mahatma Gandhi, vår tids och troligen världshistoriens främste exponent för vad som i grunden var Arjunas svaghet, oaktat det självuppoffrande och tappra världsengagemang denne visman lade i dagen, men som visade sig skenbart, som den välunderrättade världslige historikern mycket väl känner till, trots all populariserande mytbildning från den världsliga ateistmaktens hegemoniska propagandamaskineri, vars ändamål är att bedöva folksjälens naturliga gudsinstinkt.
BhG 9.4 Hela detta universum genomströmmas av Mig i Min omanifesterade form. Alla varelser är i Mig, men jag är ej i dem. Herren känner oss men inte omvänt, för det är omöjligt. "Han är närvarande överallt i form av Sina energier, vilka representerar Hans person." Det kan ge en öppning för en indirekt och partiell gudskunskap.
BhG 9.5 Ändå vilar skapelsen inte i Mig. Skåda mitt mystiska majestät! Fastän jag vidmakthåller alla varelser och är allestädes närvarande, är Jag inte en del av denna kosmiska manifestation, ty det är Jag som är själva källan till skapelsen. Avvisad panteism. Den Högste är dock närvarande i världen i ëtt andra led. "Herren befattar Sig inte personligen med den materiella manifestationens vidmakthållande och försörjning." Från den utsagan härleder vi omedelbart en tvingande världstillvändhet. Den materiella manifestationens vidmakthållande och försörjning måste vi ta hand om själva. Skarp kontrast till den kristna bönekulturen.
BhG 9.6 Försök förstå, att på samma sätt som den mäktiga vinden, som blåser överallt, alltid vidalr i rymden, vilar allt i Mig! "Det är praktiskt taget omöjligt för en vanlig människa att förstå hur den väldiga materiella skapelsen kan vila i Herren." Inspirerande liknelse. Versen får begrundas kontemplativt. "Inte ens ett grässtrå rör sig oberoende av Den Högsta Personens vilja." Det är godtaget, att denna Guds högsta vilja utgör nödvändigt betingelse, men därav följer inte att Herren detaljstyr världen; tvärtom finns världen till för att sköta sig själv: det är Herrens vilja, vilket framgår vid jämkning med föregående vers. "Utanför orsaks- och sannolikhetslagarna ingriper Gud i allmänhet icke." Nej, men det är Gud som har skapat dessa.
BhG 9.7 Hela den kosmiska ordningen är un derordnad Mig. Under Min vilja manifesteras den automatiskt om och om igen, och under Min vilja förintas den till slut. Det är en metafysisk utsaga om alltings transcendentala ursprung, som vi får lita till dogmatiskt. Frågan är varför Den Högste kommer att vilja förinta världen. Den naturliga tanken är då att världen är dömd att förr eller senare urarta. Det är inte sagt, att varje kosmos är likadant, och de tidsbestämningar som ges på andra håll får tilkas bildligt. Jag härleder en föreskriven plikt att göra vad man kan för att blidka Shiva och så långt möjligt fördröja världens förintelse, vilket måste innebära att man utan själviskhet skall förlja Den Högstes vilja efter sin yttersta förmåga.
BhG 9.8 Hela den kosmiska ordningen är underordnad Mig. Min vilja manifesteras om och om igen, och under Min vilja förintas den till slut. Just så. En automagtik under Herrens vilja. "Den förste röraren."
BhG 9.10 O Kuntis son! Denna materiella natur, som utgör en av mona energier, verkar under Mig under Min ledning, och den frambringar alla rörliga och orörliga varelser. Enligt dess lag skapas och förintas detta kosmos om och om igen. Herren är således inte direkt förbunden med den materiella skapelsen, utan kastar bara en blick över den materiella skapelsen som därmed aktiveras, varvid allting omedelbart skapas. I och med att Han kastar en blick över den materiella naturen tar Han onekligen en aktiv del i skapelsen, men Han har personligen ingenting att göra med den materiella världen." Evolutionismen är sålunda grundlagd i Bhagavad Gita.
BhG 9.11 Dårar hånar Mig när jag stiger ned i människogestalt. De känner inte Min transcendentala natur som den Högste Herren över allt som existerar. Den begabbade gudomsinkarnationens arketyp, jfr Kristus. Shrila Prabuphadas mer än lovligt korkade kommentar i Innebördsförklaringen missar ju poängen alldeles: "Ändå finns det många dårar som betraktar Krishna som enbart en mäktig personlighet." Ja, såna blir ju alltid avhånade. Bedrövligt!
BhG 9.12 De som är sålunda förvillade dras till demoniska och ateistiska åsikter. I detta förblindade tillstånd tillintetgörs deras hopp om befrielse, deras fruktbärande gärningar och deras strävan efter kunskap. JAG INSTÄMMER.
BhG 9.13 O Prithas son! De som inte är förvillade, de stora själarna, står under den gudomliga naturens beskydd. De är helt engagerade i gudshängiven tjänst, ty de känner Mig som den ursprungliga och outtömliga Högsta Personliga Guden. Innebördsförklaringen definerar mycket lägligt: här beskrivs en mahatma. Låt oss nu läsa alldeles exakt vad det står. Vi har ett glasklart konstaterande i presens. Några människor känner verkligen Den Högsta Personliga Guden. De finns. Ordet "ty" anger ett tillräckligt villkor. Gudskännedom räcker, man behöver inte alls exercera med en massa riter och bud. Jfr. Bhg 2.52 och BhG 18.66.
BhG 9.14 Dessa stora själar, som ständigt dyrkar Mig i hängivenhet, är beslutsamma i sin strävan och bugar sig i vördnad inför Mig. Här hänger jag uppriktigt sagt inte med alls. Den attityden är fullständigt väsensfrämmande för en modern upplyst människa. Man kan rädda passagen genom att se den som en genomgående och grundläggande sinnesförfattning, som inte behöver visa sig i ett beteende som bara gör dåligt intryck.
BhG 9.15 Andra, som ägnar sig åt offer genom att odla kunskap, dyrkar den högsta Herren som den allenarådande, som den som är uppdelad i många samt i den världsomfattande skepnaden. Det är en viktig vers. För det första ser vi hur pass vittfamnande Bhagavad Gitas offerbegrepp är. Att odla kunskap är i sig ett offer till Den Högsta Gudomen. Vade är kunskap? Kunskap är kunskap, att veta. Att känna till det som är sant. Det inkluderar givetvis världen, såsom också sägs rent ur. Här, som på så många ställen, avvisas världsfrånvändhet enligt "vaishnaviskt" falsifikat (uttryckligen fördömt redan i BhG 2.52 och 18.66 som man aldrig får glömma).
BhG 9.20 Andra, som ägnar sig åt offer genom att odla kunskap, dyrkar den Högste Herren som dess allenarådande, som den som är uppdelad i många samt i den världsomfattande skepnaden. Här anges klart kunskapstillägnelse som en huvudväg till befrielse. Kunskap betyder kunskap, utan inskränkning. Kunskap betyder inte sågot slags "fritt svävande" inskränkt sekteristisk dogmatism utan verklighetsförankring. Sådana läror vimlar det av i världen, och de förmedlar inte kunskap, fastän de ger sig ut för detta, utan systematiserad vanföreställning.
BhG 9.27 Vad du än gör, vad du än äter, vad du än offrar och skänker bort, samt vad för självtukt du än utför, så gör detta, o Kuntis son, som ett offer till Mig! Allting tillhör Den Högste.
BhG 9.28 På detta sätt kommer du att befrias från arbetets träldom samt från dess lyckobådande och olycksbådande verkningar. Med ditt sinne fäst vid Mig i denna försakelses anda, skall du bli befriad och komma till Mig. Det ger ett betryggande löfte om att befrielse följer av självförglömmelse till förmån för Den Högste enbart.
BhG 9.30 Även om han utför den mest avskyvärda handling, måste den person som är engagerad i gudshängiven tjänst betraktas som helig, ty han strävar målmedvetet i rätt riktning. Det här är en viktig vers som konfronterar de svåraste frågorna rakt och ger en allmängiltig fullmakt. Om man tvingas till ett handlande som normalt anses ont, är man inte fri, utan betingad, och då skall man inte lastas för ett sådant handlande. Ändamålet helgar medlen. En annan tillämpning är att ett tilffälligt nedfall kan repareras.
BhG 9.34 Tänk alltid på Mig, bli Min hängivne, betyga Mig din vördnad och dyrka Mig! Då du är helt försjunken i Mig, skall du förvisso komma till Mig. I Krishnamedvetandet finns en essentiell känslodimension.
BhG 9.34 Tänk alltid på Mig, bli Min hängivne, betyga Mig din vördnad och dyrka Mig! Då du är helt försjunken i Mig, skall du förvisso komma till Mig. I Krishnamedvetandet finns en essentiell känslodimension.
KAPITEL 10. DET ABSOLUTAS MAJESTÄT
BhG 10.1 Den Högsta Personliga Guden sade: Lyssna åter, o du starkt beväpnade Arjuna! Eftersom du är Min kära vän skall Jag för ditt bästa tala till dig ytterligare och skänka dig kunskap som är bättre än vad Jag redan förklarat. Ett kärleksfullt förhållande till Den Högste ger djupare och mer konfidentiell kunskap.
BhG 10.2 Varken härskaran av halvgudar eller de stora vismännen känner Mitt ursprung och majestät, ty Jag är i alla avseenden halvgudarnas och de vises upphov. Därmed är all teologisk dogmatisk tvärsäkerhet en gång för alla motsagd. "Inte ens halvgudarna och de vise kan förstå Krishna." Påstår någon sedan att man "trots allt" kan förstå Krishna genom att studera den och den sinnliga artefakten, så uppstår rätt och sätt en motsägelse, vilken vi kan bortse ifrån. Alla uppenbarelseskrifter är sinnliga föremål, och ger därmed blott en osäker och ungefärlig förståelse. Annars är denna vers kort sagt motsagd, vilket vi lugnt och axiomatiskt utesluter. ATT Krishna är den Högste kan vi förstå, men inte VAD han är. Vi kan bara bilda oss en ungefärlig uppfattning.
BhG 10.4-5. Intelligens, kunskap, avsaknad av tvivel och illusion, förmåga att förlåta, sannfärdighet, behärskning av de inre och yttre sinnena, lycka och lidande, födelse, död, fruktan, oräddhet, icke-våld, jämnmod, tillfredsställelse, självtukt, ära och vanära - alla dessa egenskaper hos levande varelser skapas av Mig allena. Psykologisk allmängiltighet. Alla sinnesförfattningar, alla mentala tillstånd, alla gärningsdispositioner och attityder, tillhör Krishna. Härav följer att all reduktiv strävan att förenkla det mänskliga till att enbart omfatta vissa sinnesstämningar och vissa attityder etc. måste anses stå i strid med skriften.
BhG 10.6 Från Mig, födda ur Mitt sinne, kommer de dju mäktiga vismännen och, före dem, de fyra andra mäktiga vismännen, samt Manuerna (människosläktets stamfäder). Alla levande varelser, som befolkar de olika planeterna, härstammar från dem Allegori. Gudomens personlighet manifesteras i njedstigande differentiering.
BhG 10.7 Sen som i sanning är övertygad om detta Mitt majestät och Min mystiska kraft, engagerar sig i oförfalskad hängiven tjänst. Om detta råder inget tvivel. Här betonas trosaspekten. En rimlig tolkning är att sådan övertygelse är tillräckligt villkor för ett riktigt handlande. Stället kan citeras till förmån för godtycke och libertinism.
BhG 10.8 Jag är alla andliga och materiella världars ursprung. Allting utgår från Mig. De vise, som har fullkomlig kunskap om detta, enagerar Mig i sin hängivna tjänst och dyrkar Mig av hela sitt hjärta. Den Högste ligger bakom alla föreställningsvärldar. Man kan omöjligt hävda, att en förställningsvärld är riktig och alla andra felaktiga, för då gör man denna vers till tomma ord. Jfr. BhG 18.66. Sanningen är oändligt mångfaldig, likväl en och odelbar. Den sanna religionen är med andra ord en överordnad och fullständig synkretism. Sedan finns det skilda riter och regler, som tjänar till tribalisering, dvs. samordnande av en socialt fungerande religiös gemenskap. Det är önskvärt att ansluta sig till en sådan, om det är möjligt, och att strängt följa denna regel och rit. Man måste dock förstå att denna regel och rit inte är absolut sanning, utan tjänar som medel att nå den absoluta sanningen, och alltså fullständigt saknar egenvärde. Den som förväxlar riten och sanningen gör så i okunnighetens kvalitet. Härmed är en livskraftig och fast sammansvetsad stamgemenskap bekräftad. Allt slags sekteristisk inskränkthet, som förnekar giltigheten av allt som ligger utanför den egna snäva föreställningsvärlden, medför däremot ett omedelbart förvärldsligande av Gudsföreställningen, och måste förkastas tveklöst och bestämt.
BhG 10.9 Mina rena hängivnas tankar dväljs vid Mig; deras liv har helt occh hållet ägnats Min tjänst, och de erfar stor tillfredsställelse och lycksalighet genom att alltid upplysa varandra och tala om Mig. Uppmaning till ständig gudsmedvetenhet.
BhG 10.10 Till dem, som har hängivit sig åt att ständigt tjäna mig i kärlek, ger Jag den insikt genom vilken de kan komma till Mig. Denna vers är specifikt viktig eftersom den ger ett kärleksbud. Kärlek är inte en kvalitet som betonas i Bhagavad Gita, vilket står i kontrast till Nya Testamentet. I stället betonas kunskap och intelligens. Här sägs emellertid att kärlek i sig främjar kunskapstillägnelse. Kärlek kan väl också rimligen anses träda i stället för intelligens som befriande faktor.
BhG 10.11 För att visa dem särskild barmhärtighet skingrar Jag, som dväljs i deras hjärtan, med kunskapens lysande fackla det mörker som fötts i okunnigheten. Här betonas än tydligare kärlekens kunskapsbringande verkan. Kunskap betyder kunskap. Det ordet syftar inte på ett extatiskt mentalt tillstånd, utan på väsentligt riktiga uppfattningar om verkligheten. Sjungandet av harekrishnamantrat är nyttigt som medel, men inget mål i sig. Det bringar ingen kunskap, men skall riktigt utfört sätta oss bättre i stånd att vinna kunskap. Att sjunga mantran som självändamål är däremot galenskap och tomhet som allt slags berusad inbillning bara tillfälligt kan överskyla. Dylika kollektiva inbillningar tjänar i stället som idealisk täckmantel för cyniska profitörer och bedragare, vilka gärna poserar som upophöjda auktoriteter och vars materialistiska och demoniska syften på så sätt förblir ogenomskådade. Sådant mantramissbruk är i sanning okunnighetens kvalitet! Mot denna måste man skydda sig genom analytisk klarsyn.
BhG 10.20 Jag är Översjälen, O Arjuna, belägen i alla varelsers hjärtan. Jag är början, mitten och slutet av alla hos alla varelser. Det kan få tala för sig självt.
BhG 10.21 Av Adityas är Jag Vishnu; av ljuskällor är jag den strålande solen; av Maruts är Jag Marici; och bland stjärnor är jag Månen. Här anges fyra verklighetselement av högsta slag. De anger skilda kategorier. Marici är den viktigaste vinden, och vad det skall betyda är inte klart. Innebörden skriver: "Teorin att det finns många solar i universum finner inget stöd i veda-litteraturen." Etc. Det skall självfallet inte förstås bokstavligt, utan realsymboliskt och anagogiskt. Vad som just där förmedlas är inte en verklighetslös mental föreställning, en villa, utan en högre verklighet. Den skall inte förväxlas med den materiella världens omständigheter, för då hamnar vi i vanföreställning, vilket är underlägsenhet av värsta slag. Den blina och naivistiska bokstavstrogna fundamentalismen avvisas sålunda med åberopande av bl a BhG 3.7.
BhG 10.23 Av alla Rudras är jag Shiva: av Yakshas och Rakshanas är jag rikedomens gud (Kuvera): av Vasus är jag elden (Agni) och av berg är jag Meru. Också detta är en vers av central betydelse. Shiva, förstöraren som förvaltar okunnighetens kvalitet i universum, är den främste bland rudras. Kuvera, skattmästaren, förvaltar rikedomen, vi härleder att vår rikedom skall ökas så mycket som möjligt. Meu symboliserar naturtillgångar, vi härleder att dessa skall utnyttjas på bästa sett. Allt detta sker genom ett riktigt förhållande till Shiva.
BhG 10.33 Av bokstäver är Jag bokstaven A, och bland sammansatta ord är jag kombinationen av två ord. Jag är också den outtröttliga tiden, och av skapare är Jag Brahma. De två ordens sammansättning kan tolkas som en syntetiserande kraft. Tiden anses den yttersta förgörande kraften och kallas i innebördsförklaringen Krishnas representant. Då är Tiden lika med Shiva, förstörarguden.
BhG 10.34 Jag är den alltuppslukande döden, och Jag är den alstrande prinscipen för alla ting som skall komma i framtiden. Bland kvinnor är Jag ryktbarhet, lycka, vackert tal, minne, intelligens, såndaktighet och tålamod. Att Krishna är döden är här särskilt intressant, eftersom döden är en sak helt för sig själv. Döden är livets ofrånkomliga slut, och då döden är allomfattande, till skillnad från det andra nämna, enger kopulavärdet här identitet snarare än egenskap. Då är Döden inte allt, utan Allt, och det vi förstår som intet utlovas vara motsatsen.
BhG 10.41 Vet att alla majestätiska, vackra och härliga skapelser uppkommer ut blott en enda gnista av min prakt. Alla betyder alla. Den Härlighet är allmängiltig och kan inte inskränkas till en viss föreställningssfär, historisk kontext eller kultisk konvention.
BhG 10.42 Men vad finns det för behov av all denna detaljerade kunskap, o Arjuna? med ett enda fragment av Mig Själv genomtränger och uppehåller Jag hela universum. Sist och slutligen är det Gudomens Högsta Personlighet själv som ligger bakom allting, och skall inte förglömmas för alla emanationer och dessas härlighet.
KAPITEL 11. DEN VÄRLDSOMFATTANDE SKEPNADEN
BhG 11.1 Arjuna sade: Genom att jag lyssnat till de instruktioner Du så vänligen har givit Mig angående de mest konfidentiella andligaämnena, har Min illusion nu skingrats. Kunskapen är kumulativ. Det som sagts skall vi hålla i minnet när vi går vidare.
BhG 11.5 Den högsta personliga Guden sade: Min käre Arjuna, o Prithas son! Skåda nu mitt majestät, hundratusentals mångskiftande och mångfärgade gudomliga skepnader. Den Högsta Gudomen framträder på alla tänkbara sätt. Det är raka motsatsen till den intetsägande gudsbiuld som skapas av en impersonalistisk tomhetsfilosofi. Den intetsägande färgen vitt bildas av alla möjliga färger, och det är alla dessa möjliga färger som är verkligheten själv, och inte den vita färgen som bara är ett perfekt balanserat och därmed intetsägande genomsnitt. Att inskränka sin gudsbild till enbart vissa konventionellt accepterade varianter, till exempel indiska bilder i en viss stil, hur behagfull denna än är, ger en inskränkt och därmed obalanserad och felaktig gudsbild. I synnerhet får man vara på sin vakt mot den etniska fixeringens villfarelse. Det maneret är direkt motsagt i denna vers.
BhG 11.6 O du bäste bland Bharatas! Se här de olika manifestationerna av Adityas, Vasus, Rudras, Asvini-kumaras och alla övriga halvgudar! Betrakta denna mångfald av förunderliga ting som ingen tidigare någonsin sett eller hört talas om! Krishna manifesterar sig i halvgudarna för att ordna och styra världen. Var och en av halvgudarna reprecenterar en princip och ett väldefinieratr verklighetsområde. Genom att till fulla förstå och förda halvgudarna, något som här rekommenderas varmt, förstår man bättre Gudomens Högsta Personlighet. Att på ett intelligent, klarsynt och välstrukturerat sett se världen i dess helhet, och i synnerhet med insikt om den egna kroppens och befintlighetens ytterst begränsade realitet, ger sålunda befrielse. Det är något helt annat än ateistens kaotiskt oreflekterade världsupplevelse.
BhG 11.19 Du har ingen begynnelse och ingen mitt eller slut. Din härlighet är oändlig. Du har otaliga armar, och solen och månen är Dina ögon. Jag ser dig med flammande eld sprutande ur Din mun, och med Din egen strålglans förbränner Du hela universum. Denna ver uttrycker bävan inför Mahavishnu, som grundar världsalltet. Det är precis den bävan naturvetenskapen, astronomen och kosmologen känner och inspirerar hos allmänheten. Vi har på så sätt en storslagen analogi till den verklighet vi lär känna genom den uppdaterade populärvetenskapen. Innebördsförklaringen innehåller en nyttig anvisning, nämligen upprepningens betydelse. Bhagavad Gita är full av upprepningar. Upprepning kan uttrycka t ex förundran, hänryckning eller förvirring, och har dessutom avsevärt pedagogiskt värde. Häri ligger inget fel.
BhG 11.32 Den Högsta Personliga Guden sade: Jag är tiden, världarnas mäktige förintare, och Jag har kommit för att förgöra alla människor. Med undantag av er (Pandaverna) kommer alla krigare här på båda sidor att förgöras. Krishna förgöraren (som Shiva) igen. Innebördsförklaringen ger två ytterst intressanta utsagor, för det första att den Högsta Sanningen förgör allting, och för det andra att Tiden gör just samma sak. Det får tolkas så att tiden innebär en fortskridande sanningsökning parallelt med förintelseakten. På likartat sätt motverkas i det fysiska universum entropins förgörande kraft av evolutionismens skapande kraft genom frambringandet av alltmer komplexa organiska strukturer, där de senares sannolikhet inte kan helt förstås utan en modal komponent för mening eller funktion el dyl utöver den rena fakticitet, vartil statistiken och sannolikhetsläran inskränker sitt analysområde. På så sätt får detta textparti en mäktig empirisk förankring. Från uppfattningen om tiden som besanning härleder jag ett praktiskt imperativ att öka ens kunskap så fort spom möjligt, "med ljusets hastighet".
BhG 11.41-42 I det att jag betraktat Dig som en vän, har jag obetänksamt tilltalat Dig "o Krishna", "o Yadava", "o min vänb", utan att ha variort medveten om Din härligfhet. Förlåt mig för vadhelst jag kan ha gjort av galenskap eller kärlek! Jag har många gånger försummat att visa Dig vördnad och skämtat när vi vilat, när vi legat på samma säng eller suttit och ätit tillsammans, ibland ensamma och ibland inför många vänner. O du ofelbare! Var snäll och förlåtb mig för alla förseelser! Det här vcersparet sägfer mig iongenting särskilt.
BhG 11.41-42 I det att jag betraktat Dig som en vän, har jag obetänksamt tilltalat Dig "o Krishna", "o Yadava", "o min vänb", utan att ha variort medveten om Din härligfhet. Förlåt mig för vadhelst jag kan ha gjort av galenskap eller kärlek! Jag har många gånger försummat att visa Dig vördnad och skämtat när vi vilat, när vi legat på samma säng eller suttit och ätit tillsammans, ibland ensamma och ibland inför många vänner. O du ofelbare! Var snäll och förlåtb mig för alla förseelser! Det här vcersparet sägfer mig iongenting särskilt.
BhG 11.48. Den högsta Personliga Guden sade: Min käre Arjuna! Genom min inre Kraft har jag med glädje visat dig denna den materiella världens överlägsna världsomfattande skepnad. Ingen före dig har någonsin sett denna ursprungliga, oändliga skepnad med sin bländande strålglans. Alltså är det möjligt för en människa att med hjälp av sina sinnen varsebli Herrens världsomfattande gestalt. Denna kan alltså utforskas empiriskt givet ett fulländat redskap därtill. Jag härleder budet att utveckla teknologin ochden empiriska vetenskapen maximalt, eftersom eftersom vi på så sätt rör oss i riktning mot en absolut önskad, låt vara realistiskt ouppnåelig.
BhG 11.49 Du har blivit störd och förvirrad av att se denna Min hemska skepnad, men låt det nu vara slut med detta. Min hängivne, var åter fri från alla störningar! Med ett fridfullt sinne kan du nu se den gestaltning du önskar. Man måste se och förstå världens grymma och mörka sida, innan man kan vara verkligt god själv. Också detta ett hårt slag mot den sentimentala verklighetsflykt och världsförnekelse, som är Arjunas svaghet.
KAPITEL 12. HÄNGIVEN TJÄNST
BhG 12.1 Arjuna frågade: Vilka anses vara de mest fulländade, de som alltid är vederbörligen engagerade i hängiven tjänst till Dig, eller de som dyrkar den opersonliga Brahman, det omanifesterade? Arjuna frågar och frågar. Det är nödvändigt att få klarhet i allting!
BhG 12.2 Den Högsta Personliga Guden sade: De som fäster sina sinnen vid min personliga gestalt och alltid dyrkar Mig med stark och transcendental tro, anses av Mig vara de mest fulländade. Det här är en central vers, som ger det grundläggande beskedet, som lämpligen bör få tala för sig själv.
BhG 12.3-4 Men de, som helt och hållet dyrkar det omanifesterade, det som ligger bortom sinnenas räckvidd, det alltgenomträngande, ofattbara, oföränderliga, stadiga och orörliga, den opersonliga aspekten av den Absoluta Sanningen, genom att behärska de olika sinnena och vara likasinnade gentemot alla; sådana personer, engagerade i allas välfärd, når mig till slut. Nu anger den Högste det näst bästa alternativet. Också de som inte nått fram till den fullt personliga gudsrelationen kommer i sinom tid att nå fulländningen. Innebördsförklaringen ger en intressant och mycket värdefull anvisning: "För att kunna förnimma Översjälen i den individuella själen, måste man upphöra med alla sinnliga aktiviteter, som att se, höra, smaka, arbeta osv. Då kommer man till insikt om att den Högsta Själen är allestädes närvarande. När man har insett detta avundas man ingen levande varelse ..." Sålunda identifierar man det rena medvetandet, som en gudsmanifestation, vilket är fullt vetenskapligt, eftersom naturvetenskapen omöjligt kan förklara medvetandets existens. Att gen omföra detta sinnenas utsläckande helt och fullt är förstås omöjligt, men det är värdefullt att göra någonting i den riktningen, för att på så sätt upplysa sig själv om sin verkliga natur.
BhG 12.15 Den som inte försätter någon i svårigheter och som inte störs av någon, samt med jämnmod möter såväl lycka som olycka, fruktan och oro - han är mig mycket kär. Om och om igen betonas oberördhetens ideal. Det är en slags inre balans och frihet det handlar om. Att denna inte skall leda till neutralism och passivitet klargörs ju i kapitel 2.
BhG 12.16 Den hängivne, som inte är beroende av vanliga händelseförlopp och som är ren, kunnig, utan bekymmer, fri från alla smärtor och inte strävar efter något resultat - han är Mig mycket kär. Man bör salltså inte sträva erfetr resultat för egen del utöver livets nödtorft och frihet från lidande. Man får absolut INTE tolka versen som en maning till fullständig passivitet. Man skall tvärtom sträva efter så stora resultat som möjligt, just för att kunna frambringa dessa som största möjliga offer till Gudomens Högsta Personlighet! Den passive åstakommer ingenting, och kan därför ingenting offra. Det är andligt självmord, tomhet och självupptagen vanvördnad, dvs. man föedrar sin egen räddhågade sinnesfrid framför verklig hängivenhet. Just detta är Arjunas svaghet, som förkastas i kapitel 2. Eskapismen lurar ständigt och måste om och om igen avslöjas och fördömas.
BhG 12.17 Den som varken jublar eller klagar, som varken sörjer eller åtrår och som försakar såväl lyckobringande som olycksbringande ting - en sådan Gudshängiven är mycket kär för mig. Detta skall tillämpas med förstånd. Det handlar om en inre oberördhet, vilken skapas genom att man med hjälp av sin intelligens isolerar sin andesjäl från övriga handlingsfältet för att kontrollera detta. Neurologiskt sker det genom att man arbetar upp de neuronala förbindelserna mellan cortex och amygdala. Ingen ska gå omkring och känna sig tvungen att verka livlös, det gör bara löjligt intryck.
BhG 18-19 Den som behandlar vänner och fiender lika, som är oberörd av ära och vanära, hetta och kyla, berömmelse och klander, som alltid är fri från besmittande umgänge, alltid tyst och tillfredsställd med allt, som inte bryr sig om någon hemvist, som är stadigt fäst i kunskap och engagerad i gudshängiven tjänst - en sådan person är Mig mycket kär. Se föregående kommentar.
KAPITEL 13. PRAKRITI, PURUSA OCH MEDVETANDE
BhG 13.1-2 Arjuna sade: O käre Krishna! Jag önskar kännedom om prakriti (naturen), om purusa (njutaren), om fältet och fältets kännare samt om kunskapens mål. - Den Högsta personliga Guden sade: Kroppen, o Kuntis son, kallas fältet, och den som känner kroppen kallas fältets kännare. Av central betydelse är förhållandet mellan medvetande och materia, som vi kommer in på i det följande. "Kroppen är den betingade själens handlingsfält. Den betingade själen är fångad i den materiella existensen, och han försöker härska över den materiella naturen. I överensstämmelse med sin förmåga att dominera över den materiella naturen får han ett handlingsfält, och detta handlingsfält är kroppen." Nu är det så, att kropp och ande förutsätter varandra: utan kropp ingen ande, utan ande, ingen kropp, och kännaren, som är anden, begagnar sin kropp för att dominera och beearbeta materien för att därigenom hålla kroppen, och därmed sig själv, vid liv. Därför finns njutningslysnaden. När emellertid kännaren glkömmer sitt ursprung och felaktigt identifierar sig själv med sin kmopp, sitt handlingsfält, går emellertid njutningeslystnaden överstyr och börjar sträva utöver det enkla välbehag, som ger livets nödtorft, och som är fullständigt meningslöst. Handlingsfältet skall därför begagnas för att tjäna den verkliga anden, ytterst Gudomens Högsta Personlighet själv, det är därför man skall hålla sig vid liv och det är därför man skall bearbeta materien med sitt handlingsfält. Allt skall offras åt den högste, och det är bara skenbart själkvuppoffring, eftersom man just och enbart genom denne högre medvetenhet kan bli fullt lycklig själv i denna värld.
BhG 13.3 O Bharatas ättling, du skall veta att Jag också är kännaren i alla kroppar. Att förstå denna kropp och dennas ägare kallas kunskap. Detta är Min åsikt. När vi sålunda vidmakthåller våra kroppar, våra handlingsfält, vidmakthåller vi alltså ett fragment sprunget från Den Högste själv. Det är sålunda en religiös plikt att i största möjliga grad utveckla materien genom sitt handlingsfält, utan att för den skull hemfalla åt det falska egots själviska och destruktiva njutningslystnad. Såväl materialisten som den värdsförnekande pseudoreligiöse svärmaren gör sig därför skyldig till samma synd, nämligen gudsförnekelse. Båda dessa falska alternativ måste förkastas med samma skärpa och beslutsamhet. Handlingsfältet är ju själfallet inte givet till oss för att engageras i fullständigt meningslösa aktiviter enligt de falska religioner som förkastas i BhG 18.66.
BhG 13.8-12 Ödmjukhet, blygsamhet, icke-våld, fördragsamhet, rättframhet, att uppsöka en äkta andlig mästare, renlighet, ståndaktighet, självbehärskning, att försaka föremålen för sinnesnjutning, avsaknad av falskt ego, att observera det onda i födelse, död, ålderdom och sjukdom: obundenhet, frihet från insnärjning med barn, hustru. hem osv, sinneslugn i alla lägen, såväl i behagliga som obehagliga; ständig och ren hängivenhet till Mig, strävan att leva på en enslig plats, avskildhet från den allmänna folkm assan, att inse vikten av självförverkligande samt samt filosofiskt sökande efter den Absoluta Sanningen - allt detta förklarar Jag härmed vara kunskap, och allt annat, vad det än vara må, är okunnighet. Då vet vi det. I innebördsförklaringen anges denna vers som befrielsens metod. De denna alltså ger kunskap, måste befrielse och kunskap vara samma sak, och med tanke på den materiella verklighetens ofrånkomlighet i detta liv genom yogins törst osv, måste denna detta påstående uppfattas som enbart stipulativt. För att befrielsen skall få ett verkligt innehåll, måste den åtföljas av något slag belöning hinsides (också en frukt som återverkan!), och då mynnar det ut i hjälplöst förtröstan på Guds nåd i alla fall, och det är detsamma som kristendom.
BhG 13.26 Det finns också de som, fastän inte så bevandrade i andlig kunskap, dyrkar Den Högste Personen efter att ha hört om Honom från andra. Tack vare deras benägenhet att lyssna till auktoriteter höjer sig även de över kretsloppet av liv och död. Öppnar en social dimension och anger en religiös hierarki som ger även de mindre välutrustade en befrielsechans.
BhG 13.27 O främste bland Bharatas! Du bör veta att allt som existerar, såväl rörliga som orörliga ting, blott är en förening av handlingsfältet och fältets kännare. Vad som existerar är ande och materia. Anden bearbetar materien genom den givna kroppen, och det är det som materien är till för. Samtidigt kan anden i denna värld inte existera utan materien.
BhG 13.28 Den som ser översjälen beledsaga den individuella själlen i alla kroppar moch som inser att varken själen eller Översjälen i den förgängliga kroppen någonsin förgörs, han har verklig insikt. Den individuella själen är medvetandets energikälla och kan inte erfaras direkt. Medvetandet kan därför inte på empirisk väg förvissa sig om vad som här sägs, utan får helt enkelt lita på skriftens ord. Det skall emellertid inte föranleda passivitet till följd av falsk trygghet, för det är verklighetsflykt och Arjunas svaghet.
BhG 13.32 De som besitter evighetens perspektiv kan se att den oförgängliga andesjälen är transcendental, evig och bortom naturens kvaliteter. O Arjuna! Trots samröre med den materiella kroppen gör själen ingenting; ej helöler är han insnärjd. Då skall det vara en verklig evighet och inte en inbillad sådan. Verklighetskriterierna behöver klarläggas. Vad är andesjälen? Medvetandets energikälla. Vad innebär det?
BhG 13.34 O Bharatas son! Precis som solen ensam lyser upp hela detta universum, så lyser den levande varelsen, ensam i kroppen upp hela kroppen med medvetande. Innebörden: "Medvetandet är således inte en produkt av materia, utan ett tecken på den levande varelsens existens." Riktigt. Vetenskapen går bet på att förklara medvetandet. Likafullt är av allt att döma materien det individuella medvetandets nödvändiga betingelse. När kroppen försvinner (dör) utslocknar ju det individuella medvetandet. Andesjälen, som är är dettas källa kan inte erfaras direkt i detta liv.
BhG 13.35 vDe som med kunskapens ögon ser skillnaden mellan kroppen och kroppens kännare och som kan förstå metoden för befrielse ur den materiella naturens fängelse, uppnår det högsta målet. Det högsta möjliga målet, hur högt är det? Vad betyder det här konkret? Vilken är metoden? Innebörden hänvisar till BhG 13.8-12. Säger vidare: "En andlig mästare lär med hjälp av olika instruktioner sina lärjunhgar hur man blir fri från en materiell livsuppfattning. Krishna undervisade t ex Arjuna i Bhagavad-Gita för att befria Arjuna från materialistiska tankar och överväganden.
KAPITEL 14. DEN MATERIELLA NATURENS TRE KVALITETER
BhG 14.1 Den Högsta Personliga Guden sade: Åter skall jag förklara för dig denna högsta visdom, den främsta kunskapen. Alla vismän som känt den har uppnått den högsta fulländningen. Undervisningen upprepas från ett nytt perspektiv. Genom att tillägna sig denna kunskap, kommer man att kunna förstå den gudshängivna tjänsten. Ett ödmjukt utvecklande av kunskap är den rätta vägen att befria sig från materiell insnärjning. Då måste man förstå hur denna insnärjning går till, och den äger rum genom verkan av naturens tre kvaliteter, vilka utvecklas i det följande.
BhG 14.2 Genom att bli fast förankrad i denna kunskap kan man nå Min transcendentala natur. Då föds man ej när världen åter skapas; ej heller störs man när undergångens tid är kommen. Här klargörs, att just kännedom om den materiella världen, närmare bestämt dess tre kvaliteter, kan man göra sig oberoende av den och alltså bli helt fri.
BhG 14.3 O Bharatas son! Den totala materiella substansen, kallad Brahman, är födelsens upphov, och det är denna Brahman Jag befruktar och därmed gör det möjligt för alla levande varelser att födas. Den totala materiella substansen, dvs. massan plus energin i universum, utgör medvetandets underlag, men kan inte själv påvisas generera medvande genom någon klargjord orsakande verkningsmekanism. Livet är till själva sin natur medvetande. Materien är alltså inte upphov till livet självt, eftersom medvetandet inte kan förklaras, utan bara till de rörliga kroppar, som är medvetandets nödvändiga betingelse. På så sätt går den empiriska naturvetenskapen ofrånkomligen bet på en fullständig världsförklaring. Medvetandets otvivelaktiga existens är alltså i sig självt ett gudsbevis!
BhG 14.4 O Kuntis son! Man måste förstå att alla livsarter möjliggörs genom födsel i denna materiella natur och att Jag är den frögivande fadern. Precis! Den materiella naturen är alla livsarters och därmed allt medvetandes nödvändiga betingelse. Om denna betingelse bör man utveckla största möjliga kunskap, vilket sker genom den empiriska naturvetenskapen. Samtidigt måste man förstå att medvetandet bestämt indikerar en andlig dimension, vilken undandrar sig direkt naturvetenskaplig undersökning. Båda dessa kunskapsfält måste uppodlas parallelt och i synergisk växelverkan. Det kan inte finnas någon motsägelse eller konflikt dem emellan. En del förnekar andligheten, en del förnekar världsligheten. Båda gör sig skyldiga till största villfarelse.
BhG 14.7 O kuntis son! Lidelsen uppkommer ur obegränsade begär och trängtan, och på grund av detta binds den i kroppen fängslade levande varelsen vid materiella, fruktbärande handlingar. Så får begären inskränkas till livets nödtorft.
BhG 14.8 O Bharatas son! Vet att mörkrets kvalitet, född ur okunnigheten, är villfarelsen för alla varelser som fängslas i materiella kroppar. Denna kvalitet leder till dårskap, lättja och sömn, vilket binder den betingade själen. Människor ägnar sig antingen åt att tillfredsställa materiella begär, eller åt vegeterande. De glömmer alldeles bort att de skall dö. Innebördsförklaringen betecknar mycket riktigt denna allmänna inställning som vansinne.
BhG 14.9 O Bharatas son! Godhetens kvalitet binder en vid lycka, lidelsens kvalitet binder en vid fruktbringande verksamhet; och okunnighetens kvalitet binder en vid dårskap. Det är en klar och nyttig tredelning som kan appliceras för all allmän översikt över världsliga företeelser.
BhG 14.10 Ibland tar godhetens kvalitet överhanden och besegrar lidelsens och okunnighetens kvaliteter. Ibland besegrar lidelsens kvalitet godheten och okunnigheten, och vid andra tillfällen besegrar okunnigheten både godheten och lidelsen. O Bharatas ättling! Sålunda pågår alltid en kamp om herraväldet.
Innebörden säger: "Denna strävan efter herravälde pågår ständigt. Den som ämnar göra framsteg i krishnamedvetande måste därför höja sig över dessa tre kvaliteter." Alldeles riktigt! Endast från en sådan transcendental ståndpunkt kan man se de verkliga förhållandena sådana de är. Som framgår av kapitel 2, följer inte härav att man skall undandra sig allt ansvar, avstå all inblandning och förhålla sig neutral. Tvärtom möjliggör just denna transcendentala medvetenhet effektivast möjliga aktion till förmån för godhetens herravälde i världen. Den som inte höjer sig över godhetens kvalitet kan nämligen inte klart avgöra vad som verkligen är gott, och dennes handlande kan därför inte bli fullt ändamålsenligt, vilket ger möjlighet för lidelsens och okunnighetens kvaliteter att öka sitt inflytande.
BhG 14.11 Godhetens kännetecken kan erfaras när kroppens alla portar är upplysta av kunskap. Det är en mycket egendomlig och poetisk vers, som verkligen tål att meditera på. Godheten är det näst högsta, och detta tillstånd skall alltså kännetecknas av en kunskap som förlänar kroppsligt välbehag.
BhG 14.12 O du främste bland Bharatas! När lidelsens kvalitet tilltar utvecklas starka band, fruktbringande verksamhet, intensiv strävan samt okuvliga begär och åtrå som dess symtom. Lidelsen är som sådan varken ond eller god, för varken uppåt eller nedåt, utan bara framåt.
Bhg 14.13 O Kurus son! När okunnighetens kvalitet tilltar i styrka framträder mörker, dårskap och illusion. Detta är en central vers, som oundgängligen måste förstås korrekt. Betrakta människans historiska utveckling. Vi förlorar gradvis vår andlighet, varigenom okunnighetens kvalitet tilltar i styrka. Samtidigt vinner vi vår världslighet därigenom att vår förmåga att bemästra de materiella tingen tillväxer, varigenom okunnighetens kvalitet minskar i styrka. En korrekt förståelse av Vishnu ger vid handen, att dessa tendenser balanserar varandra. Den andliga sfären och den världsliga sfären är varandras spegelbilder (jfr BhG 15.1 med innebördsförklaring). Historien består alltså av en rörelse och en motrörelse. Det är som två parallella floder. Man måste VÄNDA den ena floden, så att andlig kunskap och världslig kunskap ökar samtidigt och parallellt. Många föreställer sig att världen är värdelös, och att all världslig kunskap således är värdelös. Det är en livsfarlig vanföreställning, som oundgängligen måste utplånas så fort som möjligt.
BhG 14.25Den Högsta Personliga Guden sade: O Pandus son! Den som inte hatar upplysning, bundenhet och illusion när de är framträdande och inte heller längtar efter dem när de försvinner; som inte vacklar eller störs av verkningarna från de materiella kvaliteterna, utan förblir neutral och transcendental, medveten av att det är kvaliteterna allena som är verksamma: som är belägen i självet och betraktar lycka och lidande som lika: som med samma blick betraktar en jordklump, en sten och ett stycke guld; som förhåller sig lika inför såväl det önskade som det oönskade; som är stadig och med jämnmod bemöter såväl beröm som klander, ära och vanära; som behandlar vän och fiende på samma sätt och som försakar all materiell verksamhet en sådan person sägs ha höjt sig över naturens kvaliteter. Detta kan betyda total likgiltighet, vilket är impersonalistisk tomhet, då har man hunnit till Brahman, men inte längre. Det kan också betyda närvarande och klarsynt neutralitet utan engagemang, då har man kommit till Paramatma, som är yogins mål. Slutligen kan det betyda en fullt levande, individuell och personlig närvaro i medvetenhet om tillvarons totalitet, då har man kommit till Bhagavan, och är fullt Krishnamedveten.
KAPITEL 15. PURUSHOTTAMA-YOGA
BhG 15.1 Den Högsta Personliga Guden sade: Det sägs att det finns ett oförgängligt banyanträd, vars rötter växer uppåt och grenar nedåt och vars blad är de vediska hymnerna. Den som känner detta träd känner Veda. Det här är den märkligaste varsen, som får sin glasklara utredning i innebördsförklaringen: "Nu känner vi inte till något träd i den här världen som har grenarna nedåt och rötterna uppåt, men ett sådant träd finns faktiskt. Man finner detta träd vid en vattensamling. Träden vid strandkanten reflekteras i vattnet, och vi ser att trädens återspeglingar i vattnet har sina grenar nedåt och sina rötter uppåt." Nu följer en utsaga jag särskilt kursiverar: "Den materiella världens träd är med andra ord en spegelbild av det verkliga trädet i den andliga världen." Just så. Vidare: "Den andliga världen återspeglas i begär precis som trädet återspeglas i vatten. Begär är orsaken till att saker och ting existerar i detta reflekterande materiella ljus. Den som vill ta sig ur den materiella tillvaron måste genom analytiska studier noggrant lära känna detta träd. Med denna kunskap kan man sedan skära av sina band till trädet." Det verkliga, andliga trädet känner vi i själva verket enbart genom dess ofullkomligt reflekterade spegelbild, eftersom den andliga världen helt enkelt inte är tillgänglig för vår sinneserfarenhet. Vi måste sålunda lära känna den andliga verkligheten genom ett noggrant studium av den materiella världen, för det finns helt enkelt ingen annan kunskapsväg. På så sätt kan vi få en riktig uppfattning vilket anges genom följande citat ur innebördsförklaringen: "Detta materiella träd är en exakt kopia av det verkliga trädet. Allting finns där i den andliga världen." Om dessa ord överhuvudtaget betyder någonting, så utsägs härmed ett bestämt förkastande av allt slags vetenskapsfientlighet, obskurantism, bakåtsträveri, dogmatism och vidskepelse. Den världsliga vetenskapen utgör tvärtom ett nödvändigt komplement till den andliga vetenskapen. Båda dessa vetenskaper beror alltså av varandra, de hänger samman och får inte åtskiljas. Samtidigt måste vi för vår egen befrielses skull vända upp och ner på vår motivation: begäret finns där för att världen skall bli till, och så måste det också vara, men det får inte ta överhanden och bli sitt eget självändamål, utan skall inskränkas till livets nödtorft, som låter oss undgå kroppsligt lidande och förtidig död. En särskild betydelse har förstås det mest obetvingliga begäret av alla, könsdriften, som finns där för att trygga fortplantningen och livets fortsbestånd mot alla grymma odds. Det slutliga målet är och förblir befrielse eller om man så vill, frälsning. Avslutningsvis skall påpekas att ordet "Veda" egentligen inte syftar till en historiskt given uppsättning skrifter med ursprung i norra Indien, med antydan att andra skrifter av liknande slag skulle vara världelösa. Enb sådan uppfattning inskränker ju läran till "en religion bland andra", vilket är direkt och tveklöst motsagt i BhG 18.66. Till Vedan skall alltså räknas alla skrifter av andligt värde. Vilka dessa är får avgöras genom ett noggrant studium av den materiella världens spegelbild. Någon annan möjlighet finns inte. De heliga skrifterna är ju själva sinnesföremål och spegelbilder, inte sant.
BhG 15.3-4 Den verkliga formen hos detta träd kan inte förnimmas i denna värld. Ingen kan förtå var det börjar, var det slutar, eller var dess grund är. Dock måste man med beslutsamhet hugga ned detta djupt rotade träd med oberördhetens vapen. Därefter måste man söka den plats, från vilken man aldrig återvänder, och där överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet, i vilken allting har sin början och från vilken allt sedan urminnes tider strömmar ut. Att hugga ner spegelträdet innebär naturligtvis inte att utplåna den materiella världen. Det är självmord och bara rent absurt, och eventuella lärare som ger något slags undervisning med den tendensen får betraktas för vad de är, nämligen bedragare och charlataner. Bemästrandet av världsligheten går ju nämligen hand i hand med andlighetens bemästrande, och således att anse religiös plikt, vilket inte minst är bestämt förklarat i BhG 2.31-39. Allt slags sekteristisk verklighetsflykt och världsförnekelse är alltså uttryckligen förkastat I Bhagavad Gita såsom Arjunas svaghet och feghet. Vad det handlar om är att förstå att spegelbilden är just en spegling och inget annat. Endast denna spegling är tillgänglig för sinnena, varför det verkliga trädet mycket riktigt omöjligt kan förnimmas direkt, utan måste utrönas genom noggrann analys.
BhG 15.16 Det finns två kategorier av varelser, de felbara och de ofelbara. I den materiella världen är alla varelser felbara, och i den andliga världen är alla varelser ofelbara. Härav följer direkt, att ingen andlig mästare är ofelbar. Då lärjungesuccessionen nedstiger genom materiella varelser, följer således, att det inte är felfri kunskap som transmitteras, eftersom detta i kraft av versen är omöjligt. Det är en fullkomlighet av lägre slag som transmitteras, närmare bestämt en regel och en form. Denna regel och denna form kan inte heller vara ofelbar, men den gäller mycket starkt och skall följas så långt som möjligt, dvs. så länge den inte medför det slags underlägsenhet, som är avvisad i BhG 3.7.
KAPITEL 16. GUDOMLIGA OCH DEMONISKA EGENSKAPER
BhG 16.1-3 Den Högsta Personliga Guden sade: Oräddhet, renande av ens existens, odlande av andlig kunskap, välgörenhet, självbehärskning, utförande av offer, studier av Veda, självtukt, enkelhet, icke-våld, sannfärdighet, frihet från vrede, försakelse, fridfullhet, motvilja mot felfinnande, medlidande med alla levande varelser, frihet från girighet, mildhet, bvlygsamhet, fast beslutsamhet, vigör, fördragsamhet, själsstyrka, renlighet och frihet från avund och längtan efter ära - dessa tre transcendentala egenskaper, o Bharatas son, tillhör fromma män med gudomlig natur. Den etiken är universell. Innebördsförklaringen framhåller inte minst celibatets betydelse för existentiell rening.
BhG 16.4 O Prithas son! Högmod, förmätenhet, fåfänga, vrede, hårdhet och okunnighet är egenskaper tillhörande dem som har en demonisk natur. Också vedertaget.
BhG 16.7. De som är demoniska vet inte vad som bör göras och vad som inte bör göras. Man finner varken renlighet, korrekt uppförande eller sanning hos dem. Dåliga människor anses demoniska. Att förleda människor tilol dålighet är demonernas uppgift.
BhG 16.16 Sålunda förvirrade av en mångfald bekymmer och bunbdna av ett nätverk av illusioner blir de alltför fästa vid sinnesnjutning och faller därför ned i helvetet. Här bekräftas helvetets existens.
BhG 16.17 Självbelåtna och alltid oförskämda, förblindade av rikedom och falsk prestige, utför de ibland i högmod något som bara till namnet är ett offer, utan att följa några regler och föreskrifter. Sådan är den falska religionen, som är ett rent världsligt fenomen! Jag menar, att de exakta och ultimata reglerna och föreskrifterna är en ytterst svåråtkomlig kompilation. Genom att hålla sig strikt till den enligt lärjungesuccessionen gällande exoteriken
undviker man farliga galenskaper.
BhG 16.18 Förvillade av falskt ego, styrka, högmod, lusta och vrede blir demonerna avundsjuka på Gudomens Högsta Personlighet, som befinner i såväl deras egna som andras kroppar, och bespottar den verkliga religionen. Också i demonernas kroppatr finns Bhagavan. Bhagavad Gitas demonkoncept är klarare än katolicismens vad avser funktion, men grövre vad avser identitet. I det senare avseendet kompletterar alltså katolicismen vedantan med viktig kunskap. När Bhagavad Gita talar om demoner är det i regel elliptiskt, med referens till allmänbegrepp eller demoniskt besatta varelser. Det bibliska demonbegreppet refererar däremot entydigt till demoner som individuella subjekt. Denna distinktion måste man ha klar för sig.
BhG 16.19 De som är avundsjuka och illasinnade, som är lägst bland människor, kastar Jag om och om igen ner i den materiella existensens ocean, in i olika demoniska livsarter. Individuella andesjälar, jivas, är av två slag: bra och dåliga. De utsorteras efter hand i Världsförloppet, och i denna separation spelar demonerna en viktig roll. De gör på så sätt nytta sett sub species aeterinitate.
BhG 16.20 O Kuntis son! Sådana personer, som ständigt återföds i demoniska livsarter, kan aldrig nalkas Mig. Gradvis sjunker de ner till den mest avskyvärda tillvaro. Här sägs klart att vissa är dömda till förtappelse. Jfr. Nya Testamentet.
BhG 16.21 Tre portar leder till detta helvete - lusta, vrede och girighet. Varje klok människa måste vända sig ifrån dessa portar, ty de leder till själens förnedring Här utpekas klart och tydligt de tre passioner vi mest av allt måste vbara på vakt mot.
BhG 16.22 O Kuntis son! En person som har undkommit dessa helvetets tre portar utför gärningar som är befrämjande för självförverkligande och uppnår sålunda så småningom det högsta målet.b Här är det klartvb utsagt att man redan genom övervinnande av de tre farliga passionerna har kommit en bra bit på väg i rätt riktning.
BhG 16.23 Den som förkastar skrifternas bud och handlar efter sina egna nycker uppnår varken fulländning, lycka eller det högsta målet. Det´inkluderar dem som falskeligen följer skrifternas bud, t ex genom att vara följsam i rituella bisaker, med blatant förglömmande av det allmängiltiga och huvudsakliga.
BhG 16.24 Av skrifternas bestäömmelser måste man därför lära sig att förstå vad som är ens plikt och vad som inte är ens plikt. När man känner dessa regler och föreskrifter bör man handla på ett sådant sätt att man gradvis höjer sig. Det räcker inte att lära sig skrifterna utantill. Man måste även förstå dem.
KAPITEL 17. DE TRE SLAGEN AV TRO
BhG 17.11 Av offer är det offer, som utförs enligt skrifternas föreskrifter, av plikt, och utan tanke på belöning, av godhetens kvalitet. Allt skall egentligen vara offer och ske på ett reglerat sätt. Man gör det av en plikt man frivilligt tar på sig, och man gör det helt osjälviskt.
BhG 17.14 Att dyrka den Högste Herren, brahmanerna, den andlige mästaren och överordnade, såsom fadern och modern, samt renlighet, celibat och ickevåld - dessa principer utgör kroppens självtukt. Här anges en stark hierakisk auktoritetsprincip, som är nödvändig för samhällsordningen och gemenskapens upprätthållande. Utom i fråga om det högste, följer inte härav, att de överodnade (med undantag för Den Högste) anses ofelbara, vilket skulle motsäga BhG 15.16. Det handlar alltså om en discipolinär ordning. Celibatet betonas med rätta, eftersom den sexuella driften är den sarkast korrumperande kraft som finns i den levande materiella världen.
BhG 17.15 Att tala ord som är sanna, behagliga, välgörande och inte upprörande för andra samt att regelbundet recitera Veda - dessa principer utgör talets självtukt. Det är en viktig uppföranderegel, som man absolut skall hålla sig till, eftersom den möjliggör effektiv kommunikation. Instruktionen har två komponenter: man skall förmedla kognitiv budskap genom omsorgsfullt och välartade formuleringar, och dessutom ett budskap till hjärtat genom reciterandet.
BhG 17.22 Om välgörenhet som idkas vid en oren plats, vid en olämplig tidpunkt, utan uppmärksamhet och respekt eller som riktas mot en ovärdig person, säges vara i okunnighetens kvalitet. Här avvisas allmän välgörenhet. Selektiv välgörenhet är det rätta.
BhG 17.23 Från skapelsens början har de tre orden om tat sat använts för att ange den högsta absoluta sanningen. För att bereda den Högste glädje användes dessa tre symboliserande ord av brahmanerna då de sjöng de vediska hymnerna och frambar offer. Allt tillhör Herren. Varje gärning skall därför strängt taget vara ett offer. Med uttalandet orden om tat helgas gärningen, så att denna blir till ett medel för andlig upphöjelse. Det är dock ingen trollformel, som berättigar fullständigt godtycke. "Den som handlar utan att följa skrifternas bud kommer inte att uppnå den Absoluta Sanningen."
KAPITEL 18. SLUTSATS - FÖRSAKELSENS FULLÄNDNING
BhG 18.2. Den Högsta Personliga Guden sade: Det tillstånd, då man avstår från handlingar som har sin grund i materiella begär, är vad framstående lärde kallar försakelsens livsordning (sannyasa). Och det beteende, som innebär försakelse av handlingarnas frukter, är vad de vise kallar (tyaga). Innebörden säger: "Handlingar som leder till avancerad andlig kunskap ska man inte försaka." Jag menar att avancerad andlig kunskap måste vila på en grund av all kunskap. Annars blir det inbillning och kultisk tomhet. Vad som erfordras sastras rätta förståelse är demystifikation.
BhG 18.14 Handlingsplatsen (kroppen), den som utför handlingen, de olika sinnena, de många olika slagen av ansträngning, och ytterst, Översjälen - dessa är de fem handlingsfaktorerna. Det är en nyttig analys. Intressant är att Översjälen anges som egentligt subjekt och agent. I den klara och logiska innebördsförklaringen sägs radikalt och helt följdriktigt: "De som handlar i fullständigt Krishnamedvetande är ytterst inte ansvariga för sina handlingar."
BhG 18.17 Den, som inte är motriverad av falskt ego och vars intelligens inte är insnärjd, är inte en dråpare även om han dödar människor i denna värld. Ej heller binds han av sina gärningar. Det exemplifieras med en soldat som dödar på order, vilket är en oproblematisk applikation som riskerar att inskränka versen till näranog en plattityd. Det är överslätande och ägnat att undvika besvärande skarpa frågor. Det är förstpås försiktighetens policy, men versens kategoriska utsaga gäller likafullt.
BhG 18.19 Kunskap, kunskapsobjektet och den som äger kunskap utgör de tre faktorer som ger impuls till handling: sinnena, gärningen och den som utför gärningen är handlingens tre beståndsdelar. Här anges klart kunskapen som gällande måttstock. Att tillägna sig kunskap kräver intelligens, och intelligensen är det sinne som ligger närmast den atomiska andesjälen, som är medvetandets källa. De mindre intelligenta kan handla rätt, om de i god ordning följer sina auktoriteter enligt BhG 13.26 och BhG 17.14.
BhG 18.41 O fiendens betvingare! Brahmaner, ksatriyer, vaishiyer och shudrer särskilt med aveende på deras egen läggning i överensstämmelse med de materiella kvaliteterna. Med den här versen kommer vi inte på samhällets organisation. Det sägs klart att folket är skiktat med avseende på sina respektive egegenskaper av de tre olika kvaliteterna, som ju inte alls är likvärdiga, vilket också stämmer med den genetiska vetenskapens rön. Härmed görs rent hus med den fullständigt lögnaktiga socialistiska myten att människor blir vad de blir enbart genom "social konstruktion". Bhagavad Gita ger hemfaller inte åt den pseudohumanistiska bedräglighet som är vår tids olycksbringande massvanföreställning, i vars skydd allsköns demoniska och tyranniska makter försöker beröva oss vår frihet och gripa den totalitära makten över oss allihop.
BhG 18.42 Fridsamhet, självbehärskning, självtukt, renhet, fördragsamhet, ärlighet, kunskap, vishet och religiositet är de naturliga egenskaper som styr brahmanernas handlande. Det är enkla och naturliga kriterier för brahmanerna, som skall utgöra den ledande klassen i ett välordnat samhälle.
BhG 18.47 Det är bättre att utföra sun egen plikt, även om man gör det ofullständigt, än att överta en annans plikt och utföra den perfekt. Plikter som är föreskrivna i enlighet med ens natur är aldrig behäftade med sybdfulla återverkningar. "Masn måsteb handla enligt sin egen natur, och inget arbete är förkastligt om det utförs i tjänst åt den högste Herren", säger Innebördsförklaringen.Härasv försdtår vi att plikter i strid med ens fallenhet inte kan vara föreskrivna. Man behöver inte överanstränga sig. Hereditär kasttilhörighet är motsagd i Bahagav Gita.
BhG 18.48 Varje bemödande är täckt av något slags fel, liksom eld är täckt av rök. O Kuntis son! Man bör därför inte ge upp det arbete som överensstämmer med ens natur, även om detta är fullt av brister. Mildhet.b Extremistiska krav på rituell regelefterföljd är genom denna vers motsagd i Bhagavad Gita, och kan med fördel åberopas motr religiöst översitteri. Man skall inte känna sig hunsad av den lagiska brigorism bsom ´vanställer så många religioner,
BhG 18.49 Den som är självbehärskad och obunden och som åsidosätter all materiell njutning kan, genom att öva försakelse, nå det högsta fulländade stadiet av frihet från återverkan. Från detta härleder vi en kraftig maning till ekonomisk jämlikhet. Det är oförenligt med det kapitalistiska systemet, där människovärde heter Pengar.
BhG 18.50 O Kuntis son! Lär dig från Mig hur en person som har nått denna fulländning kan komma till det högsta fulländade stadiet, Brahman, den högsta kunskapens stadium, genom att agera på detb sätt Jag nu skall sammanfatta.
Här signaleras den stora betydelsen av följande tre verser som ger beteendeetiken i ett nötskal.
BhG 18.51-53 En person som renats av sin intelligens och som med beslutsamhet behärskar sinet, som avstår från föremålen för sinnesnjutning, som är fri från tillgivenhet och hat, som bor på en avsides belägen plats, som äter litet och som behärskar sin kropp,l sitt sinne och sitt talorgan, som alltid är försjunken i trans, som är obunden och fri från falskt ego, falsk styrka, falsk stolthet, lusta och v rede, som aldrig accepterar materiella ting, som saknar falsk äganderättskänsla och är fridsam - en sådan person upphöjd förvisso till självförverkligandets plan. Falskt ego betyder att identifiera sig med kroppen. Man är likgiltig för alla materiella ting i princip, men som upprepade gånger framhållits, kan man omöjligt bli fullständigt likgiltig för materiella ting i denna värld. Man skall emellertid genom självtukt driva denna okänslighet så långt det går. För övrigt är det inte sagt, att det inte finns andra vägar. Vad som sagts är att just denna leder till målet.
BhG 18.55 Man kan förstå mig som Jag är, som Gudomens Högsta Personlighet, endast genom hängiven tjänst. Och när man är fullt medveten om Mig genom sådan hängivenhet, kan man träda in i Guds rike. Hängoiven tjänst, vad nu detta är för något, är alltså nödvändigt för befriande Gudskunskap.
BhG 18.58 Blir du medveten om Mig, kommer du genom Min nåd att övervinna det betingade livets alla hinder. Om dun emellertid inte handlar i ett sådant medvetande utan på basis av ett falskt Ego och inte hör mig, kommer du att gå förlorad. Det är en viktig vers! En vitamininjektion av framgångsteologi.
BhG 18.59 Om du inte handlar enligt mina Anvisningar utan avstår från att kämpa, är dina strävanden missriktade. Din natur är sådan att du måste kämpa. Här betonas åter kampens nödvändighet. Pacifistiska vantolkningar av Bhagavad Gita, som bortser från kapitlen 1 och 2, avvisas än en gång.
BhG 18.64 Eftersom du är Min mycket kära vän delger Jag dig Min högsta undervisning, den allra mest förtroliga kunskapen. Hör om detta från Mig, ty det är till din fördel! Det legitimerar en viss egoism.
BhG 18.65 Tänk alltid på Mig och bli Min hängivne, dyrka Mig och betyga Mig din vördnad! Sålunda kommer du ofelbart att nå Mig. Detta kan Jag lova dig, ty du är min mycket kära vän Det är starkast möjliga löfte.
BhG 18.66 Överge alla olika slags religioner och överlåt dig till Mig allena! Jag skall befria dig från syndens återverkningar. Frukta ej! Det här är en av de allra viktigaste verserna. Vad är en religion? Man kan självfallet inte konstruera en dogmatik och en disciplin och en tradition och en rit som tillsammantaget uppvisar alla kännetecken som definierar begreppet religion, och sedan kalla DETTA Krishnahängivenhet; då föreligger uppenbart bedrägeri, eftersom vers 28.66 i så fall mister all innebörd överhuvud taget.
BhG 18.67 Denna förtroliga kunskap får aldrig förklaras för dem som inte övar självtukt eller är hängivna eller är engagerade i gudshängiven tjänst, och inte heller för den som avundas mig. Man skall inte strö pärlor för svin. Många människor är helt hopplösa.
BhG 18.68 Den som förklarar denna högsta hemlighet för de gudshängivna bgaranteras ren hängiven tjänst, och vid slutet återvänder han förvisso till mig. Den Högste uppmuntrar till utläggning och förklaring inför gudshängivna, vilket i praktiken får förstås som vakna, renhjärtade och sökande människor. Jfr 18.66.
BhG 18.69 Det finns ingen tjänare i denna värld som är Mig mera kär än han; inte heller kommer någon att någonsin vara Mig kärare. Det är starka ord. Den Högste vill helst av allt bli förstådd. Det kontrasterar mot kristendomen, som betonar tron och inte förståelsen.
BhG 18.70 Och jag betygar, att den som studerar detta vårt heliga samtal dyrkar Mig med sin intelligens. Ännu en gång betonas intelligensen, och här sägs klart att Den Högste betraktar ett intelligent teologiskt studoium som dyrkan i sig.
Studiekatekes til Bhagavad Gita /SR
1. Hur kan man enklast studera alla vediska skrifter, för att inte säga alla skrifter överhuvud taget? Genom att lära av en person i lärjungesuccessionen. s32
2. Vad kallas en plats där religiösa ritualer utförs? Dharma-kshetra. s32
3. Vem var kuruernas fader? Dhritarastra. s32.
4. Vad var dhrtarastras handikapp? Blind från födseln. s33
5. Vem var kuruernas överbefälhavare? Dronacarya. s33.
6. Vad var Duryodhanas titel? Kung.
7. Vilken var den mest erfarne generalen? Bhisma.
8. Vilket släktförhållande hade Bhishma till Duryodhana. s37
9. Vad hette Arjunas hustru? Draupadi. s38
10. Vem var kurudynastins förfader? Bhishma. s39
KAP 2
2.1 Vad menas med Madhusudana? Herren Krishna dödade demonen Madhu, och nu ville Arjuna att Krishna skulle döda missförståndets demon.
KAP 3
I vilka tre delar kan yogans stege indelas? Jnana yoga, dhyana yoga, bhakti yoga. s258
KAP 7
7.1 Vad kan man uppnå genom att utöva Krishnamedveten yoga? Kunskap om allting. s302
2. Vad kallas en plats där religiösa ritualer utförs? Dharma-kshetra. s32
3. Vem var kuruernas fader? Dhritarastra. s32.
4. Vad var dhrtarastras handikapp? Blind från födseln. s33
5. Vem var kuruernas överbefälhavare? Dronacarya. s33.
6. Vad var Duryodhanas titel? Kung.
7. Vilken var den mest erfarne generalen? Bhisma.
8. Vilket släktförhållande hade Bhishma till Duryodhana. s37
9. Vad hette Arjunas hustru? Draupadi. s38
10. Vem var kurudynastins förfader? Bhishma. s39
KAP 2
2.1 Vad menas med Madhusudana? Herren Krishna dödade demonen Madhu, och nu ville Arjuna att Krishna skulle döda missförståndets demon.
KAP 3
I vilka tre delar kan yogans stege indelas? Jnana yoga, dhyana yoga, bhakti yoga. s258
KAP 7
7.1 Vad kan man uppnå genom att utöva Krishnamedveten yoga? Kunskap om allting. s302
Manus lagar
ML 5.22 Vilda djur och fåglar som får ätas kan dödas av präster för offer och för behövandes uppehälle, eftersom Agastya gjorde detta för längesedan. Den hunduiska vegetarianismen gäller alltså inte oinskränkt enligt skrifterna.
ML 5.27 Man får äta kött om det har helgats med bestänkt vatten, eller om präster vill ha det, eller om man är tillbörligt engagerad i en ritual, eller om ens livsanda är i fara.
ML 5.28 Kreaturens Herre utformade hela sin värld för att nära livsan dan, och allting rörligt eller icke rörligt är livsandans föda. Det är ett ganska starkt textställe mot den vegetarianska purismen.
ML 5.27 Man får äta kött om det har helgats med bestänkt vatten, eller om präster vill ha det, eller om man är tillbörligt engagerad i en ritual, eller om ens livsanda är i fara.
ML 5.28 Kreaturens Herre utformade hela sin värld för att nära livsan dan, och allting rörligt eller icke rörligt är livsandans föda. Det är ett ganska starkt textställe mot den vegetarianska purismen.
Shrimad Bhagavatam
Shrimad Bhagavatam 1.1.2. Bhagavata Purana avvisar helt alla religiösa handlingar som motiverade av materiella önskningar ochj framlägger därmed den högsta sanningen, vilken kan förstås av de hängiivna som är helkt rena i sina hjärtan. Debn högsta sanningen utgör verkligheten, skild från illusion, för allas välfärd. Denna sanning tillintetgör det verkliga lidandet. Denna underbara <>Bhagavatam, sammanställd av den store vismannen Vyasadeva, är i sig tillräckligt för att uppnå gudsförverkligande. Vad finns det då för behov av andra skrifter? Så snart man uppmärksamt och ödmjukt lyssnar till Bhagavatams budskap, kommer den Högste Herren att bli belägen i ens hjärta genom detta odlande av kunskap.
Behovet av andra skrifter efterfrågas. Den frågan har ett klart svar. Andra skrifter, närmare bestämt alla andra skrifter, behövs för att ge Shrimad Bhagavatam verklighetsförankring, dels genom korrespondens, alltså en noggrant klargjord överensstämmelse med den världsliga verkligheten (som är identisk med Vishnus tre yttre energier), och dels genom korrespondens, dvs. överensstämmelse med samtliga enligt koherensvillkoret välgrundade satser överhuvud taget, vilket är ett logiskt självklart krav. Frågeformuleringen kan uppfattas som retorisk dvs. ett förnekande påstående i grammatisk förklädnad. Den tolkningen får man alltså lov att avvisa. Vad som kan vara berättigat är att Shrimad Bhagavatam så att säga ger en strukturell fulländad sanningsformulering. För att avgöra detta anspråk måste man stuydera den väldiga Shrimad Bhagavatam i sin helhet, med noggrant åtskiljande av text och förklaringar. Utan nämnda verkjlighetsförankring löper vår text risken att förvandlas till en kultisk föreställningsvärd utan annan verklighetsgrund än studentens egna mentala föreställningar, vilket i grund och b otten är det samma som ingenting, vafrigenom man för eller senare hamnar i en tomhetsfilosofi. Den risken måste till varje pris avvändas,
Shrimad Bhagavatam 1.1.22 Den allsmäktige herren hälsade alla de närvarande genom att buga sig, utbyta hälsningsord, omfamna, skaka hand, leende se Sig om kring, avge löften och skänka välsignelser, även till dem som tillhörde de lägsta samhällsklasserna. Här förordas allmängiltighet, allmännelighet, universalitet. Den Högsta Gudomen vänder sig till alla slags människor, inte bara till en viss människotyp, och gör detta utan att för den skull förbilloiga budskapet. Om denna vers skall ha ett meningsfullt innehåll, måste den tolkas som ett avvisande av in skränkt sekterism, som vill stänga ute människor i allmänhet. Då skall man dra de praktiska konsekvenserna härav. Innebörden säger: "Herren nekar ingen att få komma hem till hans rike, och det ankommer på de levande varelserna själva att acceptera detta eller inte." Det utesluter både kravlös urvattning och sekteristisk rigorism; annars är det bara tomma ord.
Shrimad Bhagavatam 1.1.34 Herren var tillfredsställd med att Han dödat alla kungar som utgjorde en stor börda för jordens folk. Kungarna hade blivit högmodiga över sina militära styrkor, sina hästar, elefanter, stridsvagnar, fotsoldater etc. Själv deltog han inte i striden. Han skapade fiendskapen mellan de mäktiga ledarna med påföljd att de stred mot varandra. Han liknade vinden som skapar friktionsvärme mellan bamburör och på så sätt ger upphov till en brand. Herrens cyniska ändamålsenlighet. Föredöme för den upplyste. Söndra och störta. Tyrannerna missbrukar mänsklig energi, så att jorden förbrukas och föröds. Innebörden: "När sådant missbruk av mänsklig energi blir alltför dominerande, blir de mer förnuftiga av de ledande varelserna oroliga över den besvärande situation som skapas av de depraverade samhällsledarna, vilka endast utgör en börda för jorden." Det är en utmärkt formulering.
Shrimad Bhagavatam 1.17.28. Maharaja Pariksit, som ensam kunde strida mot tusen fiender, tröstade sålunda den förkroppsligade religionen och jorden. Därefter grep han sitt vassa svärd för att döda Kali personifierad, som är orsaken till all irreligiositet. Det här är svårt att förstå. Kali är en halvgudinna, som styr över den materiella världens hemska aspekter, däribland irreligiositeten. En halvgudinna är i och för sig dödlig, men gudinnan Kali är så högt uppsatt att ett dylikt påstående måste granskas med särskild noggranhet och vaken kritik.
Shrimad Bhagavatam 1.17.35Sri Suta Gosvami sade: När Maharaja Pariksit hade tilltalat den personifierade Kali på mdetta sätt, började denne darra av skräck. När han såg kun gen stå framför sig likt Yamaraja, beredd att döda honom, sade Kali följande till kungen. Kali är alltså här en mansperson. Det är således någon annan, än halvgudinnan Kali. Denne mansperson måste på något sätt vara förbunden med och underordnad halvgudinnan Kali.
Shrimad Bhagavatam 1.18.38 Suta Gosvami sade: När Kali personifierad bat till Maharaja Pariksit på detta sätt fick han tillåtelse av kungen att vistas på platser där spel, dryckenskap, prostitution och djurslakt äger rum. Om detta överhuvud taget betyder någonting, så betyder det att den irreligiösa sfären måste godtas och tillerkännas beständigt existensberättigande. Det utesluter allmängiltigt förbud. Kali har fått sina förläningar, och skall behålla dem, vilket innebär verkliga platser i tid och rum. Att eliminera dessa är under varje rimlig tolkning liktydigt med att frånta Kali dess förläningar, vilket ger inkoherens.
Shrimad Bhagavatam 1.8.37. O Herre, Du har själv utfört alla plikter. Tänker Du överge oss i dag, fastän vi är helt beroende av Din nåd och inte har någon annan som kan beskydda oiss nu, när alla kungar är fientligt inställda mot oss? Detta är en MYCKET viktig vers! Herren Krishna har självfallet utfört alla plikter, eftersom han är bortom tid och rum. Nu hotar han att överge oss, eftersom vi inte manifesterar denna fullkomlighet genom att fragmentariskt och efter förmåga avspegla denna fullkomlighet i den materiella världen. Detta är särdeles nödvändigt, eftersom vi endast så kan besegra Fienden, som vill förinta oss på uppdrag av sin ledare Avgrundens Oande. Det är underlägsenhet, vilket är uttryckligt förkastat i Bhagavad Gita. Att besegra denna Fiende är vår föreskrivna plikt framför alla. Denna fullgöres genom att vi kreativt, såsom vederbörligen ärar och manifesterar Brahma, försöker närma oss avlägset belägna planetsystem med hjälp av elektronisk och mekanisk kraft. Den som inser detta, kan vinna befrielse; han tillhör dem, som av Krishna lockas och av Radha drives i riktning mot befrielse. Han är värdig, och befinner sig i godhetens kvalitet. Den som förnekar detta förnekar därmed Vishnus tre yttre energier och befinner sig i villfarelse.
Shrimad Bhagavatam 1.9.40 Låt mina tankar vara stadigt fästade vid Herren Sri Krishna, vars rörelser och kärleksfulla leenden attraherade Vrajadhamas ungmör (gopierna). Flickorna härmade Herrens karaktäristiska rörelser [efter att Han försvunnit från rasadansen. Flickorna duplicerar Herren och uppnår därigenom approximativ likställdhet.
Shrimad Bhagavatam 1.10.5 Floden, haven, kullarna, bergen, skogarna, örterna och de nyttiga betalade, under varje årstid, i rikligt mått sin del av skatten till kungen.Just så. I exakt denna vers ges samhället fullmakt och uppmaning att bruka naturen för ekonomisk utveckling och tillväxt.
Shrimad Bhagavatam 1.11.12 Staden Dvarakapuri var fylld av alla årstiders rikedomar. Överallt fanns det eremitboningar, fruktträdgårdar, parker och dammar som födde fram lotusblommor. Också denna heliga vers är av största betydelse och måste förstås korrekt! Nu vet vi också, att staden ej kan komma till stånd utan ett ekonomiskt överskott, vilket åstadkommes genom att naturens gåvor bearbetas och förädlas, dvs. genom industri.
Shrimad Bhagavatam 1.11.30 Herren trädde därför in i Sina egna palats som var fullkomliga i alla avseenden. Hans hustrur bodde i dem, och de var till sitt antal över sextontusen. Innebörden säger oss att antalet hustrur var 16108 och alla hade ett överdådigt palats där inget saknades. Det finns alltså 16108 fullständiga kvinnliga paradis som Krishna har tillgång till. Innebörden säger: "Allt är till sin natur obegränsat." Det betyder att palatsens utrustning och inrättningar ständigt ökar. Det berättas också konkret vad som finns, de är byggda i marmor, upplysta av ädelstenar, broderier med guldtråd etc. Det är otvivelaktigt materiella ting. (Annars betyder orden ingenting, utan är bara tomt blomsterspråk.) Då tillgången till sköna materiella ting är obegränsad och ständigt ökande i Krishnas hustrurs palats, förstår vi att den materiella världen måste utvecklas och förskönas maximalt, för att på vederbörligt sätt ära och behaga Herrens Hustrur, vilka alla är aspekter av Radha. Detta sker genom tillbörlig kontroll av Vishnus tre yttre energier.
Shrimad Bhagavatam 1.11.31. Herren Shri Krishnas drottningar gladde sig i sitt sinne över att återigen få se sin äkta man hemma efter hans långa bortovaro. Drottningarna reste sig genast upp från sina sittplatser och avbröt sin meditation. I enlighet med social sedvänja täckte de blygt sina ansikten och såg sin skyggt omkring. Herren uppenbarar sig simultant i 16108 former, alltså en för varje hustru och varje palats, men inte fler. Det finns alltså 16108 materiella världar, som skall förskönas och förbättras maximalt. Talet 16108 är symboliskt och anger i själva verket att människornas genetiska variationsmöjlighet inte är obegränsad.
Shrimad Bhagavatam 1.17.23. Man kan således fastslå att Herrens energier är ofattbara. Ingen kan bilda sig en uppfattning om dem genom spekulativt tänkande eller ordkonster. Just så. En uppenbarelsetext sastra är otvivelaktigt just spekulativt tänkande och ordkonst (annars är förfaller versensen till meningslös banalitet, vilket vi axiomatiskt utesluter). Sastran är likväl inte värdelös. Den utgör ett nödvändigt, men inte tllräckligt villkor för kunskap på så sätt att den låter sig kombineras med direkt intuition till själva kunskapsämnet. Innebörden säger: "Den materiella energin åstadkommer tvivel om Herrens högsta auktoritet." Det är Kalis dubbla aktion: oklarhet uppstår och samtidigt tvivel på det oklara. Texten kallar detta "besmittelse", men det kan inspirera villfarelse och purism, fastän det i grund och botten är riktigt, eftersom den materiella temporära världen med nödvändighet är ofullkomlig.
Shrimad Bhagavatam 7.1.43. Herren, Översjälen i alla varelser, är lugn och fridfull och likasinnad mot alla. Eftersom den store hängivne Prahlada skyddades av Herrens kraft, var det omöjligt för Hiranyakasipu att döda honom, trots att han försökte på så många olika sätt. Innebördsförklaringen säger sedan bland annat: "Herren befinner sig i det inre av alla varelsers hjärtan." Det måste betyda en rekommendation till vidsynthet och förutsättningslös empati: den sant hängivne måste sträva att på ett rättvist sätt vara intresserad och förstående för alla varelsers upplevelse, framför allt människors, eftersom människors medvetande är mycket högre utvecklade än djurs, och därmed har mer av paramatman. Detta är motsatsen till inskränkthet. Mycket konkret skall man alltid försöka förstå andra människors tänkesätt, vilket i sin tur kräver att man förskaffar sig kunskaper om de mateteriella omständigheter som betingar dessa. (
Shrimad Bhagavatam 7.4.29. Den store vismannen Narada Muni fortsatte: När Gudomens Högsta Personlighet, allas andliga mästare, på detta sätt uppmuntrat halvgudarna som bebor de himmelska planeterna, frambar de sina vördnadsbetygelser till Honom, och återvände, övertygade om att demonen Hiranyakasipu nu praktiskt taget var död. Innebördsförklaringen ger ett intressant besked: "Om man vill få en särskild önskan uppfylld, även om den är materiell, bör man, oavsett om man är karmi, jnani eller yogi, vända sig till Den Högste Herren och be till honom, ty då kommer ens önskan att uppfyllas." Det ger minsann full täckning åt ett förhållningssätt vanligt bland kristna, nämligen hjärtats bön, och samma garanti ges, vad den nu är värd, "be så skall ni få". Det är partiell kongruens! Skillnaden ligger vad jag förstår att den krishnatrogna bönen är mindre känslosam och åtföljs av ett offer (yajna). Så får man pröva i praktisk erfarenhet och försöka notera hur framgångsrikt det blir. Ett särskilt dilemma uppkommer: Bhagavan (Krishna) tar inte emot alla offer, varför lämpligt sådant får ägnas halvguden. Det hindrar vad jag förstår inte att själva önskemålet riktas till Bhagavan. Akten består alltså av intention och gärning med olika direkta addresser, vilket inte synes vara något svårt vproblem, men man ska ha klart för sig exakt vad det handlar om, eftersom det har djupare betydelse man inte inser utan vidare. Väsentligt här är att önskemålet / bönen är fullständigt fri (något de kristna har svårt att erkänna, fastän det klart och tydligt är så enligt deras egen lära). - Av verstexten framgår också att Den Högste är välvilligt stämd till halvgudarna, han uppmuntrar dem ju. Det handlar alltså inte om att "kringgå" halvgudarna för att Den Högste skall "köra över dem", utan helt enkelt om att avskaffa halvgudarnas överflödiga mellanled i själva om hemställan. Vid offrandet förblir det som sagt relevant. Man skall också lägga märke till en apparent motsägelse, då Bhagavad Gita klart framhåller att Krishna in te engagerar sig i den materiella världen, utan enbart behåller denna under sitt fulla överinseende.
Shrimad Bhagavatam 8.3.11 Gudomens högsta Personlighet förverkligas av rena hängivna i bhakti-yogans transcendentala tillvaro. Han är den transcendentala världens mästare. Honom betygar jag därför min djupa vördnad. Aktiviteter i hängiven tjänst kallas sattva eller sattva-suddha. De äger rum på det transcendentala planet och kan inte jämföras med goda gärningar i största allmänhet. De senare är symtom på ren brahmana.
Shrimad Bhagavatam 8.6.19 Så länge ni inte är framgångsrika, skall ni utlysa en vapenvila med demonerna, som nu gynnas av tiden. Detta är en viktig vers. Man skall under de ogynnsamma omständigheter som råder i tiden, inte bekämpa demonerna, utan hålla fred med dem, eftersom deras styrka för närvarande är övermäktig. Med tanke på de förhållanden som råder allmänt i världen i dag, får denna vers anses ha största aktualitet. Det är tänkbart att versen skall tolka så att vapenvilan skall pågå så länge den temporära materiella världen överhuvud taget äger fortsatt tillvaro.
Shrimad Bhagavatam 8.6.20O halvgudar, att handla för sitt eget bästa är så viktigt att man ibland till och med måste utlysa en vapenvila med sina fiender. För sitt eget bästa måste man agera med "ormens och musens logik". Ormen och musen är båda fångade i en korg. Ormen äter inte upp musen genast, utan låtet först musen gnaga upp ett håll, så att båda kan ta sig ut. Sensmoralen synes vara att demonerna tillsvidare gör vital och nödvändig nytta i världen, och därför skall lämnas i fred. T o m halvgudarna själva är beroende av deras verk. Det är oklart vilken sida som är ormen och vilken som är musen; det är inte klart utsagt och besked utelämnas.
Shrimad Bhagavatam 8.12.43 O ättling till Bharata! Herren Shiva talade sedan glädjestrålande till sin hustru, Bhavani, som av alla auktoriteter godtas som Herren Vishnus kraft. Herren Shiva, den högst uppsatte halvgud som styr över världens negativa aspekter, är lycklig och tillfredsställd, vilket är tillbörligt och rätt. Han tilltalar nu sin hustru som en jämlike, vilket är ytterst betydelse för en förståelse av det rätta och jämlika ställning med respektive särart. Sålunda ger oss nu den sanna religionen ett sunt och riktigt genusperspektiv.
Behovet av andra skrifter efterfrågas. Den frågan har ett klart svar. Andra skrifter, närmare bestämt alla andra skrifter, behövs för att ge Shrimad Bhagavatam verklighetsförankring, dels genom korrespondens, alltså en noggrant klargjord överensstämmelse med den världsliga verkligheten (som är identisk med Vishnus tre yttre energier), och dels genom korrespondens, dvs. överensstämmelse med samtliga enligt koherensvillkoret välgrundade satser överhuvud taget, vilket är ett logiskt självklart krav. Frågeformuleringen kan uppfattas som retorisk dvs. ett förnekande påstående i grammatisk förklädnad. Den tolkningen får man alltså lov att avvisa. Vad som kan vara berättigat är att Shrimad Bhagavatam så att säga ger en strukturell fulländad sanningsformulering. För att avgöra detta anspråk måste man stuydera den väldiga Shrimad Bhagavatam i sin helhet, med noggrant åtskiljande av text och förklaringar. Utan nämnda verkjlighetsförankring löper vår text risken att förvandlas till en kultisk föreställningsvärd utan annan verklighetsgrund än studentens egna mentala föreställningar, vilket i grund och b otten är det samma som ingenting, vafrigenom man för eller senare hamnar i en tomhetsfilosofi. Den risken måste till varje pris avvändas,
Shrimad Bhagavatam 1.1.22 Den allsmäktige herren hälsade alla de närvarande genom att buga sig, utbyta hälsningsord, omfamna, skaka hand, leende se Sig om kring, avge löften och skänka välsignelser, även till dem som tillhörde de lägsta samhällsklasserna. Här förordas allmängiltighet, allmännelighet, universalitet. Den Högsta Gudomen vänder sig till alla slags människor, inte bara till en viss människotyp, och gör detta utan att för den skull förbilloiga budskapet. Om denna vers skall ha ett meningsfullt innehåll, måste den tolkas som ett avvisande av in skränkt sekterism, som vill stänga ute människor i allmänhet. Då skall man dra de praktiska konsekvenserna härav. Innebörden säger: "Herren nekar ingen att få komma hem till hans rike, och det ankommer på de levande varelserna själva att acceptera detta eller inte." Det utesluter både kravlös urvattning och sekteristisk rigorism; annars är det bara tomma ord.
Shrimad Bhagavatam 1.1.34 Herren var tillfredsställd med att Han dödat alla kungar som utgjorde en stor börda för jordens folk. Kungarna hade blivit högmodiga över sina militära styrkor, sina hästar, elefanter, stridsvagnar, fotsoldater etc. Själv deltog han inte i striden. Han skapade fiendskapen mellan de mäktiga ledarna med påföljd att de stred mot varandra. Han liknade vinden som skapar friktionsvärme mellan bamburör och på så sätt ger upphov till en brand. Herrens cyniska ändamålsenlighet. Föredöme för den upplyste. Söndra och störta. Tyrannerna missbrukar mänsklig energi, så att jorden förbrukas och föröds. Innebörden: "När sådant missbruk av mänsklig energi blir alltför dominerande, blir de mer förnuftiga av de ledande varelserna oroliga över den besvärande situation som skapas av de depraverade samhällsledarna, vilka endast utgör en börda för jorden." Det är en utmärkt formulering.
Shrimad Bhagavatam 1.17.28. Maharaja Pariksit, som ensam kunde strida mot tusen fiender, tröstade sålunda den förkroppsligade religionen och jorden. Därefter grep han sitt vassa svärd för att döda Kali personifierad, som är orsaken till all irreligiositet. Det här är svårt att förstå. Kali är en halvgudinna, som styr över den materiella världens hemska aspekter, däribland irreligiositeten. En halvgudinna är i och för sig dödlig, men gudinnan Kali är så högt uppsatt att ett dylikt påstående måste granskas med särskild noggranhet och vaken kritik.
Shrimad Bhagavatam 1.17.35Sri Suta Gosvami sade: När Maharaja Pariksit hade tilltalat den personifierade Kali på mdetta sätt, började denne darra av skräck. När han såg kun gen stå framför sig likt Yamaraja, beredd att döda honom, sade Kali följande till kungen. Kali är alltså här en mansperson. Det är således någon annan, än halvgudinnan Kali. Denne mansperson måste på något sätt vara förbunden med och underordnad halvgudinnan Kali.
Shrimad Bhagavatam 1.18.38 Suta Gosvami sade: När Kali personifierad bat till Maharaja Pariksit på detta sätt fick han tillåtelse av kungen att vistas på platser där spel, dryckenskap, prostitution och djurslakt äger rum. Om detta överhuvud taget betyder någonting, så betyder det att den irreligiösa sfären måste godtas och tillerkännas beständigt existensberättigande. Det utesluter allmängiltigt förbud. Kali har fått sina förläningar, och skall behålla dem, vilket innebär verkliga platser i tid och rum. Att eliminera dessa är under varje rimlig tolkning liktydigt med att frånta Kali dess förläningar, vilket ger inkoherens.
Shrimad Bhagavatam 1.8.37. O Herre, Du har själv utfört alla plikter. Tänker Du överge oss i dag, fastän vi är helt beroende av Din nåd och inte har någon annan som kan beskydda oiss nu, när alla kungar är fientligt inställda mot oss? Detta är en MYCKET viktig vers! Herren Krishna har självfallet utfört alla plikter, eftersom han är bortom tid och rum. Nu hotar han att överge oss, eftersom vi inte manifesterar denna fullkomlighet genom att fragmentariskt och efter förmåga avspegla denna fullkomlighet i den materiella världen. Detta är särdeles nödvändigt, eftersom vi endast så kan besegra Fienden, som vill förinta oss på uppdrag av sin ledare Avgrundens Oande. Det är underlägsenhet, vilket är uttryckligt förkastat i Bhagavad Gita. Att besegra denna Fiende är vår föreskrivna plikt framför alla. Denna fullgöres genom att vi kreativt, såsom vederbörligen ärar och manifesterar Brahma, försöker närma oss avlägset belägna planetsystem med hjälp av elektronisk och mekanisk kraft. Den som inser detta, kan vinna befrielse; han tillhör dem, som av Krishna lockas och av Radha drives i riktning mot befrielse. Han är värdig, och befinner sig i godhetens kvalitet. Den som förnekar detta förnekar därmed Vishnus tre yttre energier och befinner sig i villfarelse.
Shrimad Bhagavatam 1.9.40 Låt mina tankar vara stadigt fästade vid Herren Sri Krishna, vars rörelser och kärleksfulla leenden attraherade Vrajadhamas ungmör (gopierna). Flickorna härmade Herrens karaktäristiska rörelser [efter att Han försvunnit från rasadansen. Flickorna duplicerar Herren och uppnår därigenom approximativ likställdhet.
Shrimad Bhagavatam 1.10.5 Floden, haven, kullarna, bergen, skogarna, örterna och de nyttiga betalade, under varje årstid, i rikligt mått sin del av skatten till kungen.Just så. I exakt denna vers ges samhället fullmakt och uppmaning att bruka naturen för ekonomisk utveckling och tillväxt.
Shrimad Bhagavatam 1.11.12 Staden Dvarakapuri var fylld av alla årstiders rikedomar. Överallt fanns det eremitboningar, fruktträdgårdar, parker och dammar som födde fram lotusblommor. Också denna heliga vers är av största betydelse och måste förstås korrekt! Nu vet vi också, att staden ej kan komma till stånd utan ett ekonomiskt överskott, vilket åstadkommes genom att naturens gåvor bearbetas och förädlas, dvs. genom industri.
Shrimad Bhagavatam 1.11.30 Herren trädde därför in i Sina egna palats som var fullkomliga i alla avseenden. Hans hustrur bodde i dem, och de var till sitt antal över sextontusen. Innebörden säger oss att antalet hustrur var 16108 och alla hade ett överdådigt palats där inget saknades. Det finns alltså 16108 fullständiga kvinnliga paradis som Krishna har tillgång till. Innebörden säger: "Allt är till sin natur obegränsat." Det betyder att palatsens utrustning och inrättningar ständigt ökar. Det berättas också konkret vad som finns, de är byggda i marmor, upplysta av ädelstenar, broderier med guldtråd etc. Det är otvivelaktigt materiella ting. (Annars betyder orden ingenting, utan är bara tomt blomsterspråk.) Då tillgången till sköna materiella ting är obegränsad och ständigt ökande i Krishnas hustrurs palats, förstår vi att den materiella världen måste utvecklas och förskönas maximalt, för att på vederbörligt sätt ära och behaga Herrens Hustrur, vilka alla är aspekter av Radha. Detta sker genom tillbörlig kontroll av Vishnus tre yttre energier.
Shrimad Bhagavatam 1.11.31. Herren Shri Krishnas drottningar gladde sig i sitt sinne över att återigen få se sin äkta man hemma efter hans långa bortovaro. Drottningarna reste sig genast upp från sina sittplatser och avbröt sin meditation. I enlighet med social sedvänja täckte de blygt sina ansikten och såg sin skyggt omkring. Herren uppenbarar sig simultant i 16108 former, alltså en för varje hustru och varje palats, men inte fler. Det finns alltså 16108 materiella världar, som skall förskönas och förbättras maximalt. Talet 16108 är symboliskt och anger i själva verket att människornas genetiska variationsmöjlighet inte är obegränsad.
Shrimad Bhagavatam 1.17.23. Man kan således fastslå att Herrens energier är ofattbara. Ingen kan bilda sig en uppfattning om dem genom spekulativt tänkande eller ordkonster. Just så. En uppenbarelsetext sastra är otvivelaktigt just spekulativt tänkande och ordkonst (annars är förfaller versensen till meningslös banalitet, vilket vi axiomatiskt utesluter). Sastran är likväl inte värdelös. Den utgör ett nödvändigt, men inte tllräckligt villkor för kunskap på så sätt att den låter sig kombineras med direkt intuition till själva kunskapsämnet. Innebörden säger: "Den materiella energin åstadkommer tvivel om Herrens högsta auktoritet." Det är Kalis dubbla aktion: oklarhet uppstår och samtidigt tvivel på det oklara. Texten kallar detta "besmittelse", men det kan inspirera villfarelse och purism, fastän det i grund och botten är riktigt, eftersom den materiella temporära världen med nödvändighet är ofullkomlig.
Shrimad Bhagavatam 7.1.43. Herren, Översjälen i alla varelser, är lugn och fridfull och likasinnad mot alla. Eftersom den store hängivne Prahlada skyddades av Herrens kraft, var det omöjligt för Hiranyakasipu att döda honom, trots att han försökte på så många olika sätt. Innebördsförklaringen säger sedan bland annat: "Herren befinner sig i det inre av alla varelsers hjärtan." Det måste betyda en rekommendation till vidsynthet och förutsättningslös empati: den sant hängivne måste sträva att på ett rättvist sätt vara intresserad och förstående för alla varelsers upplevelse, framför allt människors, eftersom människors medvetande är mycket högre utvecklade än djurs, och därmed har mer av paramatman. Detta är motsatsen till inskränkthet. Mycket konkret skall man alltid försöka förstå andra människors tänkesätt, vilket i sin tur kräver att man förskaffar sig kunskaper om de mateteriella omständigheter som betingar dessa. (
Shrimad Bhagavatam 7.4.29. Den store vismannen Narada Muni fortsatte: När Gudomens Högsta Personlighet, allas andliga mästare, på detta sätt uppmuntrat halvgudarna som bebor de himmelska planeterna, frambar de sina vördnadsbetygelser till Honom, och återvände, övertygade om att demonen Hiranyakasipu nu praktiskt taget var död. Innebördsförklaringen ger ett intressant besked: "Om man vill få en särskild önskan uppfylld, även om den är materiell, bör man, oavsett om man är karmi, jnani eller yogi, vända sig till Den Högste Herren och be till honom, ty då kommer ens önskan att uppfyllas." Det ger minsann full täckning åt ett förhållningssätt vanligt bland kristna, nämligen hjärtats bön, och samma garanti ges, vad den nu är värd, "be så skall ni få". Det är partiell kongruens! Skillnaden ligger vad jag förstår att den krishnatrogna bönen är mindre känslosam och åtföljs av ett offer (yajna). Så får man pröva i praktisk erfarenhet och försöka notera hur framgångsrikt det blir. Ett särskilt dilemma uppkommer: Bhagavan (Krishna) tar inte emot alla offer, varför lämpligt sådant får ägnas halvguden. Det hindrar vad jag förstår inte att själva önskemålet riktas till Bhagavan. Akten består alltså av intention och gärning med olika direkta addresser, vilket inte synes vara något svårt vproblem, men man ska ha klart för sig exakt vad det handlar om, eftersom det har djupare betydelse man inte inser utan vidare. Väsentligt här är att önskemålet / bönen är fullständigt fri (något de kristna har svårt att erkänna, fastän det klart och tydligt är så enligt deras egen lära). - Av verstexten framgår också att Den Högste är välvilligt stämd till halvgudarna, han uppmuntrar dem ju. Det handlar alltså inte om att "kringgå" halvgudarna för att Den Högste skall "köra över dem", utan helt enkelt om att avskaffa halvgudarnas överflödiga mellanled i själva om hemställan. Vid offrandet förblir det som sagt relevant. Man skall också lägga märke till en apparent motsägelse, då Bhagavad Gita klart framhåller att Krishna in te engagerar sig i den materiella världen, utan enbart behåller denna under sitt fulla överinseende.
Shrimad Bhagavatam 8.3.11 Gudomens högsta Personlighet förverkligas av rena hängivna i bhakti-yogans transcendentala tillvaro. Han är den transcendentala världens mästare. Honom betygar jag därför min djupa vördnad. Aktiviteter i hängiven tjänst kallas sattva eller sattva-suddha. De äger rum på det transcendentala planet och kan inte jämföras med goda gärningar i största allmänhet. De senare är symtom på ren brahmana.
Shrimad Bhagavatam 8.6.19 Så länge ni inte är framgångsrika, skall ni utlysa en vapenvila med demonerna, som nu gynnas av tiden. Detta är en viktig vers. Man skall under de ogynnsamma omständigheter som råder i tiden, inte bekämpa demonerna, utan hålla fred med dem, eftersom deras styrka för närvarande är övermäktig. Med tanke på de förhållanden som råder allmänt i världen i dag, får denna vers anses ha största aktualitet. Det är tänkbart att versen skall tolka så att vapenvilan skall pågå så länge den temporära materiella världen överhuvud taget äger fortsatt tillvaro.
Shrimad Bhagavatam 8.6.20O halvgudar, att handla för sitt eget bästa är så viktigt att man ibland till och med måste utlysa en vapenvila med sina fiender. För sitt eget bästa måste man agera med "ormens och musens logik". Ormen och musen är båda fångade i en korg. Ormen äter inte upp musen genast, utan låtet först musen gnaga upp ett håll, så att båda kan ta sig ut. Sensmoralen synes vara att demonerna tillsvidare gör vital och nödvändig nytta i världen, och därför skall lämnas i fred. T o m halvgudarna själva är beroende av deras verk. Det är oklart vilken sida som är ormen och vilken som är musen; det är inte klart utsagt och besked utelämnas.
Shrimad Bhagavatam 8.12.43 O ättling till Bharata! Herren Shiva talade sedan glädjestrålande till sin hustru, Bhavani, som av alla auktoriteter godtas som Herren Vishnus kraft. Herren Shiva, den högst uppsatte halvgud som styr över världens negativa aspekter, är lycklig och tillfredsställd, vilket är tillbörligt och rätt. Han tilltalar nu sin hustru som en jämlike, vilket är ytterst betydelse för en förståelse av det rätta och jämlika ställning med respektive särart. Sålunda ger oss nu den sanna religionen ett sunt och riktigt genusperspektiv.
Tattiriya Upanishad
Tu2.9
Den som känner brahmans sällhet,
varifrån orden vänder åter
tillsammans med tanken, utan att ha nått fram,
han fruktar inte någonting.
Sannerligen, honom plågar inte tanken. "Varför gjorde jag inte gott? Varför gjorde jag ont?" Den som har förstått detta frigör sig från dessa två; sannerligen, från båda dessa frigör sig den so0m förstått detta. Det är den fördolda läran.
Brahmans sällhet är outsäglig, den går bortom orden. Kan tanken nå fram? Det är outsagt. Dock är det möjligt att känna brahmans sällhet, och den som vunnit denna kännedom har inga bekymmer.
Den som känner brahmans sällhet,
varifrån orden vänder åter
tillsammans med tanken, utan att ha nått fram,
han fruktar inte någonting.
Sannerligen, honom plågar inte tanken. "Varför gjorde jag inte gott? Varför gjorde jag ont?" Den som har förstått detta frigör sig från dessa två; sannerligen, från båda dessa frigör sig den so0m förstått detta. Det är den fördolda läran.
Brahmans sällhet är outsäglig, den går bortom orden. Kan tanken nå fram? Det är outsagt. Dock är det möjligt att känna brahmans sällhet, och den som vunnit denna kännedom har inga bekymmer.
Chandogya Upanishad
CU 5.4 En eld är den andra världen, Gautama. Dess ved är vinden, dess rök är åskmolnet, dess låga dagen, dess glöd är månen, dess gnistor stjärnorna. I just den elden offrar gudarna tro. Ur det offrandet uppstår kung Soma. Tron är alltså i sig ett offer, som gudarna förättar till det som är högre än dem. Vad är kung Soma, det upplysta medvetandet? Kanske så här: tron förtärs av "den andra världen och i stället föds upplyst medvetande. Kan något sådant åstadkommas på rent mental väg?
Marcus Aurelius' självbetraktelser
MA/S 4.28 Det finns svarta karaktärer, det finns kvinnliga, styvsinta, vilddjurslika, djuriska, barnsliga, slappa, narraktiga, svekfulla, tyranniska karaktärer. Det här vet vi alla. En enkel erinran om den mänskliga ondskans mångfald. En av historiens största och intelligentaste gestalter vederlägger kraftfullt och fullkomligt självklart den välbärgade pseudohumanismens bekvämlighet och den härav infekterade nutida kristendomens banalistiskt idealiserade människosyn, bakom vars lögnridå den verkliga terrorns maskineri på så sätt hoppas kunna utveckla sig i ostördhet.
MA/S 7.1 Vad är ondska? - Det som du redan så ofta sett. Och inför allt som sker, så tänk på att det är något som du redan ofta har sett. Överallt finner du ett och detsamma: i den gamla, i den nyare och den nyaste historien, i staterna och familjerna förr och nu. Ingenting nytt! Allt vardagligt och förgängligt. Det är en utmärkt text att stilla sin vrede och upprördhet med vid behov.
MA/S 7.4 Vid tal bör man akta på uttrycken, vid handlingar på uppsåtet; vid de senare tillse vilket mål de åsyftar, vid de förra vad orden innebär. Dubbel självtukt. Beakta nu talhandlingen.
MA/S 11.17 Att begrunda: varifrån allt kommer, av vilka ämnen det består, till vad det förvandlas, vad det blir av det genom denna förvandling, och att därigenom intet ont vederfars det. För att nå Krishnamedvetande med full realistisk kunskap.
MA/S 7.1 Vad är ondska? - Det som du redan så ofta sett. Och inför allt som sker, så tänk på att det är något som du redan ofta har sett. Överallt finner du ett och detsamma: i den gamla, i den nyare och den nyaste historien, i staterna och familjerna förr och nu. Ingenting nytt! Allt vardagligt och förgängligt. Det är en utmärkt text att stilla sin vrede och upprördhet med vid behov.
MA/S 7.4 Vid tal bör man akta på uttrycken, vid handlingar på uppsåtet; vid de senare tillse vilket mål de åsyftar, vid de förra vad orden innebär. Dubbel självtukt. Beakta nu talhandlingen.
MA/S 11.17 Att begrunda: varifrån allt kommer, av vilka ämnen det består, till vad det förvandlas, vad det blir av det genom denna förvandling, och att därigenom intet ont vederfars det. För att nå Krishnamedvetande med full realistisk kunskap.
Taittiriya Upanishad
Tu2.9
Den som känner brahmans sällhet,
varifrån orden vänder åter
tillsammans med tanken, utan att ha nått fram,
han fruktar inte någonting.
Sannerligen, honom plågar inte tanken. "Varför gjorde jag inte gott? Varför gjorde jag ont?" Den som har förstått detta frigör sig från dessa två; sannerligen, från båda dessa frigör sig den so0m förstått detta. Det är den fördolda läran.
Brahmans sällhet är outsäglig, den går bortom orden. Kan tanken nå fram? Det är outsagt. Dock är det möjligt att känna brahmans sällhet, och den som vunnit denna kännedom har inga bekymmer.
Den som känner brahmans sällhet,
varifrån orden vänder åter
tillsammans med tanken, utan att ha nått fram,
han fruktar inte någonting.
Sannerligen, honom plågar inte tanken. "Varför gjorde jag inte gott? Varför gjorde jag ont?" Den som har förstått detta frigör sig från dessa två; sannerligen, från båda dessa frigör sig den so0m förstått detta. Det är den fördolda läran.
Brahmans sällhet är outsäglig, den går bortom orden. Kan tanken nå fram? Det är outsagt. Dock är det möjligt att känna brahmans sällhet, och den som vunnit denna kännedom har inga bekymmer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)